Våga Lita

5.

När jag vaknade nästa morgon var huvudet tungt. Jag kände inte någon glädje eller lycka, som vanligt. Dock kände jag hur sorgen och ilskan for omkring. Jo då är allt som vanligt tänkte jag. Och suckade.

Jag skulle till BUP idag.
Jag gick till badrummet och tänkte ta mig en varm dusch.
Såren sved på mina armar.
När jag hade tagit av mig mina kläder så såg jag mig i spegeln. Jag äcklades av min egna spegelbild. Jag hatade den figur som stirrade tillbaka på mig. Jag hade gömt mina rakblad i mobilskalet för någon vecka sedan för jag orkade inte ha dem så långt bort. Och dessutom var det en trygghet att ha dem med mig i skolan också. Så jag plockade ut mobilen från skalet och tog fram ett rakblad. Jag använde det mot mina armar och sedan gick jag in i duschen och lät vattnet strömma ner över mig, kände svådan av när de hårda och varma stålarna träffade mina sår. Jag kände inte det som smärta längre alls. Det gjorde inte ont längre, jag var ju van.
Men att få känna strålarna piska mot kändes och det var skönt. Det var något med smärtan, den var skön, skön för mig men jag hatar och se andra ha ont och andra som också skadar sig själv. Jag tycker så synd om dem att de inte ser hur fina och vackra dem är. Och att de inte ser allt gott med sig själv. Jag menar med dem finns det massa gott, de är fina människor och förtjänar inte smärtan. Men jag.... Jag vet ju att jag förtjänar smärtan.
Det var skönt att känna hur kroppen blev varm igen av det varma vattnet. Efter att jag sköljt av mig allt schampo och balsam och kroppsgel, värmt upp mig lite ytterligare och såren inte blödde lika mycket längre så gick jag ut från duschen. Nu gällde det bara att det inte skulle blöda igen tröjan igen. Det brukade ju göra det. Jag såg till att torka det torrt. När jag kom ut från badrummet satt mamma vid bordet.
Jag vet inte varför men jag fick alltid en ångestfylld känsla av att se henne sitta där. Men när jag såg att hon log mot mig så lättade trycket.
- Jag har gjort lite mannagrynsgröt. Sa hon glatt.
Jag nickade och satte mig mittemot.
- Tack. Svarade jag och försökte le lite.
Jag kände hur stelt leendet var.
Jag tittade ut genom fönstret, en rödspräcklig katt jagade något antagligrn en liten mus uppe vid den lilla skogsdungen.
- då ska vi till BUP idag. Sa mamma och tittade på mig. Jag nickade till svar.
- hur känns det? frågade hon.
- lite nervöst. Sa jag jag visste inte riktigt faktiskt. Jag var rädd att de skulle lägga in mig på psyket igen.

Jag var förberedd ifall att de skulle lägga in mig så jag hade tagit med mig en mobilladdare. Jag ville verkligen inte bli inlagd. Jag ville egentligen inte säga allt det som hade hänt o så fast Ingela hade sagt att jag måste. Och så hade hon själv berättat lite till Katrin, för att hjälpa mig. Jag var tacksam att hon faktiskt brydde sig och engagerade sig i att jag skulle må bra. Hon är som en liten mamma eller en kompis.

Mamma och pappa var med båda två.
Vi åkte dit, de pratade och pratade. Jag satt tyst med mobilen i handen och lyssnade på musik.
Hon körde upp på parkeringen, hittade en plats och parkerade.
Jag gick ut, kände hur nervositeten steg i kroppen. Plötsligt kände jag att jag bara ville lägga mig ner och att allt bara var en dröm, att hela livet bara var en dröm.
Det har jag velat länge.
Jag ville inte men benen styrde mig ändå inåt. Jag gick med tunga steg, tittade ner i marken. Jag ville ljuga och säga att allt var bra, sanningen är dock att ingeting.... ingeting är bra.

Vi satt i väntrummet. Det fanns färglagda soffor, tidningar, gosedjur lite spel fanns också.
Det syntes tydligt att det skulle se trivsamt och uppmuntrande ut. Men jag påverkades inte av det, visserligen var det skönt att det inte bara var vita väggar och att det inte såg så sjukhusaktigt ut, men jag blev inte gladare av det.
Jag skakade med benet och bet mig i läppen och i kinderna, precis så som jag gör när jag är nervös.
- Emilia!Sa en välbekant röst. Det var Katarina såg jag när jag tittade upp.
-ja hehe, sa pappa och flinade det där flinet han alltid gör när han inte riktigt vet hur han ska göra om han ska säga hej eller inte.
Sedan följde alla med in.
Rummet vi gick in i var vitt. Röda gardiner och en röd duk med rutmönster på, på bordet.
Det fanns 1 liten soffa och 3 fåtöljer.
Jag satte mig i en av de gråa fåtöljerna.
De andra satte sig utefter vart jag satte mig, Katarina satte sig på en av fåtöljerna så hon kunde se både mig och mamma och pappa.
- vill du prata enskilt nu direkt eller är det något du vill säga här och nu?
Jag skakade på huvudet.
- vi kan ta det enskilt nu direkt.
- mamma och pappa då? Frågade hon och log lite.
- nej det är väl inget vi tänkte ta upp sa pappa och flinade lite.
-nej men då så, då kan ni vänta där ute så länge.
De gick ut från rummet.
Medan de stängde dörren satte sig Katarina i en fåtölj mittemot.
- Så, hur går det? Frågade hon.
Jag bet mig i läppen. Skakade på huvudet.
- inte så bra... Sa jag tyst.
Vi kom in i en djup diskussion om allt som hade hänt.
Efteråt sa hon
- vi måste nog lägga in dig.
Jag skakade på huvudet.
- Jag bestämmer väl om jag vill det eller inte? Och jag vill inte. Sa jag och jag kände oron sjuda inom mig.
- nej inte i sådana här tillfällen, det får inte hända dig nåt. Och om du inte går med på det så måste vi lägga in dig med tvång.
Sa hon och tittade på mig.
Oron kokade inom mig.
- men snälla jag är ändå inte så viktig det gör inget om det händer nåt med mig. Sa jag och försökte hålla rösten stabil från all oro, men det gick inte så bra.
- jo du är visst viktig, det får inte hända dig nåt.
Jag orkade inte protestera emot.
Kollade ner i bordet och kände bara att jag ville gråta.
- du är jätteviktig. Sa hon igen.
Jag kände hur tårarna ville tränga sig upp. Jag lät dem göra det. Inga mängder men några små. Några små som rann nedför kinden, jag såg sedan hur den salta och färglösa tåren droppade mot mitt knä och krossades där och bredde sig ut över mina jeans.