Våga Lita

3.

Det hade gått cirka 3 veckor nu. Och vi fick jullov imorgon. Alla var glada. Överallt skrevs det om hur underbar julen var. Men jag såg inte fram emot det. För mig sa det bara att jag skulle bara hemma med mamma och pappa. Och hur kaos det skulle bli. I skolan slapp jag åtminstone ha dem efter mig. På det viset så trivdes jag bättre i skolan nu än vad jag gjorde hemma. Ganska underligt faktiskt eftersom innan jag kom hit till näckedalsskolan så var jag mobbad. Och alla var emot mig. Och skolan var den absolut värsta platsen på jorden. Jag hade alltid ständig oro för att gå dit, och samtidigt satt jag i tro om att jag förtjänade alltsammans... vilket jag gör. Och att komma hem var frid och fröjd, trots mamma och pappa. Då hade jag inte märkt riktigt vad dem hade gjort. Tror knappt dem själv vet det.
Men nu har det växlat om lite. Jag har oro för att komma hem istället och skolan och att komma hemifrån känns skönare än att vara hemma. Pågrund av min socialfobi så var det inte alltid så lätt. Men jag hade en plats... en "hemlig" plats i en lekapark där ingen brukade vara och som inte låg långt bort brukade jag gå. Sätta mig på en stor kompisgunga och gunga högt, högt. Flyga fram. Och lyssna på musik, släppa ut alla mina känslor. Där kunde jag sitta i flera timmar.

När jag kom till skolan kom en hel våg med minnen från gårkvällen. Jag kom hem i full panik. Darrande och gråtandes. Jag ville inte leva... Jag hade närmare bestämt mig. Jag hade tagit fram rakbladen. Jag skadade mig ca 3-4 gånger om dagen.
Men igår hade jag fyllt badkaret med vatten. Min lärare hade sagt att man dog lättare då... för att ärrvävnaden inte kan bildas i vatten. Jag kom ihåg hur vattnet hade förvandlats till en röd nyans. Att vattnet hade blivit rött helt enkelt. Men jag hade gjort fel... rakbladen var för slöa. Jag planerade dock redan nu att köpa nya. Jag hade kvar paniken i kroppen även nu. Jag måste gå till kuratorn sedan...
Jag tog upp mina nycklar ur jackfickan. Jag satte in nyckeln i nyckelhålet och hörde när jag vred om hur skåpet fick upp. Jag var verkligen inte taggad för skolan. Nu skulle vi ha engelska direkt på morgonen. Jag suckade och tog fram mina böcker. Jag såg att klockan var 07.56 och vi började om 4 min men jag slöade mig upp för trapporna och in i salen. När vi alla väntat ett tag så kom rektorn och berättade att Johnny var sjuk och att lektionen var inställd. Vissa tjoade och tjöt medan vissa suckade. Bland annat min klasskompis Karolina. Hon suckade.
- att det här ska hända varenda gång. Sa hon och frustade.
- mm. Instämde jag.
- jobbigt. Fortsatt jag sedan. Jag brydde mig inte egentligen, tyckte mest det var skönt.
- hur mår du då? Frågade jag och tittade på henne med ett leende.
- Jag mår bra. Hur mår du? Sa hon och log.
- säkert? Sa jag och tittade på henne allvarligt.
-jadå självklart. Hon log. Och jag nickade och log tillbaks.

Timmarna segade sig fram. Men tillslut var det Slut för dagen. Och jag hade bestämt tid med kuratorn.
Jag kände hur min kropp var på spänn. Hur varenda liten ådra kändes som ett starkt vattendrag pulserar genom min kropp. Inte för att jag var nervös inför samtalet. Utan mer för att jag började må väldigt dåligt.
Jag borde verkligen inte finnas i denna världen. Mina tankar snurrade febrilt omkring inom mig. På riktigt jag är världens fulaste och ingen kommer någonsin älska mig. Jag hatar mig själv. Titta bara på mig.... man det ju tillockmed att jag inte är något värd. Jag har alltid förtjänat allt jag gått igenom och kämpat med.
Mobbningen var hemsk..m katastrofal. Hur folk sagt att alla skulle vara glada om jag dog, att jag borde ta mitt liv och så vidare. Och allt annat jag gått igenom och hört. Det hade börjat redan i förskolan. Då jag var ca 5 1/2 eftersom jag är född sent på året. Redan där ville folk inte vara med mig och stötte ut mig. I 1:an var då jag faktiskt kände att jag behövde göra något, så jag hade sagt till läraren hur jag kände. Läraren sa att jag själv skulle ställa mig framför hela klassen och berätta hur jag kände, på bästa kommande lektion. Jag gjorde som hon sa. Men allt blev värre.
Efteråt hade klassen sagt att det var mitt fel och att jag förtjänade allt.
Och enda sedan dess så har jag varit övertygad om att Jag förtjänar alltsammans och att allt är mitt fel. Jag led av skuldkänslor.
Jag önskar att folk kunde veta hur skada mobbning och utanförskap gör.
Och jag har då också varit stark och stått ut i 10 år.
Jag önskar att ingen annan skulle gå igenom något sådant. Ingen förutom jag som förtjänade alltsammans.
Men om jag inte hade varit mobbad hade jag antagligen inte blivit deprimerad. Eller iallafall om mobbningen hade blivit stoppad.
Jag undrar hur och vem jag hade varit om jag inte var deprimerad. Depressionen tog all min kraft och energi. Den var som en termin inom mig som åt min själ, mig själv. Fast på sätt och vis skulle det vara skönt om dem ifall bara skulle kunna äta mig färdigt så det var Slut på all skit. Jag vet inte hur många gånger jag bett till gud om att få dö. Men fler gånger än vad jag minns iallafall.
Jag var bara bortglömd. Inte ens gud om han nu finns såg mig. Eller så var det väl han som satt mig här i all plåga för att jag förtjänar det.

Jag minns inte vem jag var innan... Mobbningen och depressionen förändrade mig. Förr var jag glad och sprallig. Och jag skulle bli sprallig så skulle folk bara tycka att jag var konstig. Och om jag skulle visa mitt frimod så skulle folk också tycka att jag var knäpp. Jag är frimodig men varje gång är det folk som inte tycker jag borde göra något som jag gör. Folk brukar ibland berömma mig för min frimodighet, men bara när de vill att jag ska vara frimodig åt dem och gå och fråga någon något.
Det var uppenbart att något är fel på mig. Och jag vill bara försvinna så jag kan hjälpa alla andra att få frid för att de slipper mig.
Nu så är jag bara ledsen och nere för det mesta. Fejkar glädje och känner ingen livsglädje alls. Jag har snarare bara ångest att jag lever för att jag är i vägen för alla andra.

Jag traskade iväg till kuratorn. Paniken I kroppen fick mig till att vilja springa. Som att någon jagade mig. Kanske var det alla hjärnspöken. Eller alla siluetter från när folk jagat mig genom korridorerna förr.

- tjeeeena vad du verkar stressad! Sa en bekant röst på hackig svenska och skrattade lite lätt.
Jag kollade upp. Hoppades på att jag inte hade några tårar kvar i ögonen.
Det var min andra klasskompis Agnesa. Hon kom ursprungligen från Kosovo.
Och Karolina ursprungligen från assyrien.
Det var vår klass. Karolina Agnesa och jag.
- haha jaa. Jag har lite bråttom till bussen bara. Ljög jag utan att låta allt förskräckt.
Hennes röst hade brutit alla mina tankar. Som när en sten kastas i vattnet och bryter vattenvävnaden för en liten stund.
Jag blev något lugn av att någon såg mig, att någon pratade med mig.