Våga Lita

7.

Jag hade varit inskriven i 3 veckor första gången och sedan efter jag blev utskriven blev jag inlgad cirka 1 vecka efter igen. Jag gick på mediciner men tyckte inte de hjälpte.

_____________________________

2 månader senare.
Regnet smattrade mot rutorna.
Jag satt och skrev dikter i ett gammaldags block i mitt rum.
"Love is a game, a game filled with pain. love is not true, not for me."
Jag visst einte vad jag skulle skriva mer just nu. Rastlösheten tog tag i mig och jag började istället tånka en massa.
Det vårdade inte gott, men jag kunde inte fatta det... inte då.
Tankarna bröt loss.
Jag är så hungrig, men jag vill inte äta, jag måste känna någon sogs smärta och dessutom så vill jag bli smalare.
På ett vis visste jag att det jag gjorde inte var bra för mig, men det var också det som jag drogs till lite, flr jag ville ju känna smärtan. Jag kan inte skära mig längre för mamma och pappa kommer bli hysteriska om de skulle se att jag håller på med det än. Men såklart kunde jag inte alltid avstå, så det blev en del sår, oftast när jag misskött mig och ätit något trots att jag inte velat.

Men okej något litet att äta... jag måste klara natten.

Jag stog vid kylskåpet och valde, det slutade med ett stekt ägg och lite mjölk. Det kändes umderbart att känna den goda salta smaken från ägget och den mjuka kalla mjölken.
Jag ville spy upp det så som jag brukat göra, men jag kan inte nu... nu vill jag behålla det.

Mamma kom in i köket, med sin laptop i handen och log nöjt mot mig.
- om 2 veckor åker vi, sa hon nöjt. Och visade mig några semesterbilder på datorn från spanien.
Jag brydde mig inte, jag orkade liksom inte bry mig, jag var mest besviken på mamma, jag känner att jag inte kan få vara den jag vill vara.
- vi och vi, mumlade jag.
- det är ju du pappa och mormor och morfar som ska åka till spanien. Fortsatte jag.
Mamma såg något besviken och kanske något arg ut.
- ja du får följa med någon annan gång, sa hon. Jag brydde mig inte jag  ville inte med i vilket fall, min bror Matteus och hans flickvän (förlovade) Emelia skulle komma hit och vara här med mig.
Det skulle vara skönt.
- du kan faktiskt visa lite empati, muttrade mamma.
- ja förlåt, men jag bryr mig inte riktigt. Det ska alltid vara så mycket med pengar hit och dit.
- jag måste få unna mig lite, det är inget fel med det. Svarade mamma surt.
- och dessutom gör jag vad JAG vill för mina pengar. Fortsatte argt.
Ja men man behöver inte skryta tänkte jag... det är bättre att inte säga något nu när hon var arg. Hon brukade alltid hålla på att " visa" upp mass asaker hon köpt. Hon visade det för alla.
Jag skämdes verkligen över det.
Vi har det gott ställt och har en hel del pengar. Eller ja mamma och pappa.
Vi bor i ett nybyggt hus och allt, jag vill ju inte klaga men jag tycker det är väldigt jobbigt att vi ska ha det så bra. Det finns så många andra som inte har det bra alls.
Jag tycker inte vi behöver nya saker hela tiden.

Det var en regning och grå kväll, trots det så tog jag på mig regnkläder och gick ut och gungade. Som vanligt hade jag musik på.
Jag måste rensa alla mina tankar.
Jag mådde inte alls bra nu.
Jag kände mig så känslolös så att tårarna knappt kom. Men jag visste vad jag var. Jag var ledsen, besviken, rädd.

När jag kom in igen sa jag godnatt och gick o la mig.
Min kropp var slutkörd av allting, jag vill bara gå i ide för resten av mitt liv.