HeartBeat ~M&M {AVSLUTAD}

1.1 Dag 8

Vi hade gått och lagt oss, i varsin säng.. Vilket enligt mig var väldigt dåligt då jag ville ha honom nära mig. Jag hade min blick på honom där han låg med stängda ögon och andades regelbundet i en lugn takt. Han hade somnat för flera timmar sedan medan jag inte ens var trött. Efter en stund blev mina ögonlock tyngre och tillslut föll jag in i drömmarnas värld.

Yrvaket öppnade jag mina ögon igen av att något lät. Det var fortfarande mörkt i stugan och jag kunde se Martinus som fortfarande låg och sov. Det lät igen.. Från köket... Någon var där inne. Jag låg helt spänd i sängen när jag hörde hur det skramlade till. Jag såg att någon hade bundit upp dörren. Fuck.. Jag måste gå och kolla. Jag reste mig så ljudlöst jag kunde och med andan i halsen gick jag mot köket medan tankarna for runt i huvudet på mig. Vem var det? Vad vill den? Vad kommer hända? När jag kom in i rummet var det tomt..? Jag kände något hårt mot mitt bakhuvud och smärtan som tog över mig innan jag ramlade ihop...

Långsamt öppnade jag ögonen men jag såg inget, allt var suddigt.

"Äntligen" hörde jag en bekant röst säga.

Jag blinkade några gånger för att få tillbaka min syn och när jag kollade upp så fick jag mina misstänksamma tankar bekräftade. Lydia. Jag betraktade omvärlden och såg att vi befann oss i en skog? Troligtvis skogen som ligger bakom det stora huset.

"Vad fan gör vi här? Och vad fan håller du på med?" Frågade jag.

Jag satt mot ett träd medan hon stod upp. Ett flin bredde ut sig på hennes läppar och hon satte sig ner på knä framför mig och förde sitt ansikte närmare mitt.

"Jag vill att du gör slut med Martinus" sa hon med tydliga läpprörelser innan hon lutade sig tillbaka.

Jag skrattade humorlöst.

"Det vet jag Lydia, men det kommer inte hända" sa jag och skakade långsamt på huvudet.

"Jag visste väll att du inte skulle gå med på det.. Därför har jag ett hjälpmedel" sa hon och tog fram en kniv. "Man vill ju inte att någon blir skadad..? Absolut ingen som står nära en.. Som ens bästa kompis eller ens pojkväns bror..." Sa hon med en falskt ledsen röst och skakade sakta på huvudet. "Eller hur?"

"Du är sjuk" muttrade jag.

"Jag vet" skrattade hon lätt. "Och därför är jag kapabel till att göra saker som andra inte är" fortsatte hon lätt.

"Asså sök hjälp Lydia, på riktigt vad är det med dig?" Frågade jag, en aningen upprört.

"Vet du vilket fantastiskt liv man får som Martinus Gunnarsens flickvän? Man får resa jorden runt, ha någon som tar hand om en, fans som dyrkar en... Du får ett perfekt liv" förklarade hon.

"Om du inte hade varit så sjuk kanske han hade blivit kär i dig! Du kommer ingen vart med detta!" Bad jag.

Hon skrattade till och slängde med sitt hår.

"Fattar du inte Sophia?! Antingen gör du slut med Martinus eller så råkar Marcus och din lilla vän illa ut! Fattar du?!" Sa hon och kollade på mig.

Jag svalde hårt.. Jag kan inte låta henne göra såhär..

*Martinus perspektiv*

Jag vaknade av Sophias alarm som gick igång och började vrida mig i sängen.

"Sophia slå det av!" Sa jag när alarmet inte tystnade.

Inget hände...

"Sophia?" Frågade jag och satte mig upp och kollade på hennes säng, hennes tomma säng...

Snabbt ställde jag mig upp, stängde av alarmet och kollade runt i hela stugan i jakt på Sophia men hon var ingenstans.. När jag var i badrummet hörde jag någon komma in i stugan och snabbt gick jag ut för att se vem det var. Sophia.. Man såg på henne att hon inte hade sovit så mycket, hennes hår var rufsigt och hon hade fortfarande sin pyjamas på sig. Hennes blick låg på golvet.

"Sophia hvor har du vært?" Frågade jag oroligt och skulle precis ta ett steg mot henne innan hon öppnade munnen.

"Jag gör slut..."

---
Man ba WTF okej... Hahaha nej men tack @Oliven2143 för att du gav mig lite idéer migihij...

1. Lydia borde verkligen söka hjälp hon e sjuk

2. Allt spårar men men