True Love||The Next Generation 2

Kap 6. Ett krossat hjärta

(Skys perspektiv)

"Kan du bara sluta?! Du överreagerar!" Sa Albus irriterat. Jag kokade bokstavligen av ilska.

"Överreagerar? Överreagerar?! ÖVERREAGERAR?!!" Skrek jag argt. "ÖVERREAGERAR JAG FÖR ATT DU GÅR OMKRING OCH TROR ATT JAG OCH ZACK KOMMER BLI NÅT?!! OM DU VET NU ATT JAG BARA ÄLSKAR DIG, ALDRIG SKULLE VÄLJA NÅN ANNAN FÖRE DIG OCH SKULLE KUNNA VÄLJA BORT NÄSTAN ALLT FÖR DIN SKULL!! VARFÖR GÅR DU OMKRING OCH BABBLAR OM ATT JAG OCH ZACK ÄR NÅT?! JAG ÄR SÅ SJUKT BESVIKEN PÅ DIG, ALBUS SEVERUS POTTER!!" Skrek jag argt. Albus såg sjukt arg ut nu.

"GÅR JAG OMKRING OCH TROR NÅT SÅNT?! GÖR JAG VERKLIGEN DET?!" Skrek han argt. Jag ryggade ofrivilligt bakåt och Albus verkade se det men rörde inte en min förutom att hans ögon blev blanka.

"J-jag...du skrämmer mig just nu..." Mumlade jag. "Men...jag och Zack är bara vänner"

"Aa visst! Bara vänner va?! Som kramas hela jävla tiden, känner varandra bättre än nån annan och håller på hela jävla tiden!" Sa Al argt. Nu kunde man skymta tårar som sakta rann ner för hans kinder. Mina axlar sänktes en aning. Jag gick mot honom och skulle precis torka bort tårarna som rann okontrollerat ner för hans kinder men han ryggade tillbaka. Sedan kollade han kyligt på mig.

"Jag känner inte dig längre Sky...eller ska jag säga Skyler (har skrivit hela jävla boken+förra boken fel...hon heter Skyler å inte Skyla...) ?" Sa han kyligt. Jag spärrade upp ögonen. Han hade aldrig, aldrig, kallat mig Skyler innan. Jag kände hur tårarna började rinna och jag backade undan.

"J-jag..." Försökte jag få fram men orden stockade sig i halsen på mig.
Han såg skarpt på mig.

"Jag känner inte dig heller" mumlade jag och sprang därifrån med tårar rinnandes ner för kinderna. Jag sprang in på tjejtoan på andra våningen och ställde mig vid den spräckta spegeln. Jag såg på mitt ansikte. Tårar strilade nerför mina kinder. Aldrig, aldrig någonsin ska jag bli kär igen. Jag knöt min näve och slog till spegeln med all min kraft. Spegeln krossades och nu syntes mitt ansikte i olika delar på grund av dem täta sprickorna.

"Oooooh, sju års otur...jag skulle verkligen inte vara du" kunde jag höra en svävande röst säga. Jag kollade bakåt och fick se Missnöjda Myrtle atå där. Hennes stora, runda glasögon var dimmiga och hennes ansikte log ett stort skadeglatt leende.

"Vad vill du?" muttrade jag surt.

"Åh, inget...bara lever...om man kan säga så om en död...jag bara svävar omkring här TILLS NÅGON KOMMER OCH KROSSAR EN SPEGEL MITT FRAMFÖR GLASÖGONEN PÅ MIG!!" skrek Myrtle argt och fäktade vilt med armarna.

"Knip käft" muttrade jag argt och stormade därifrån.

"MELANIE DU MÅSTE LYSSNA!! DU FÅR INTE BERÄTTA!!" Hörde jag en killröst ropa bedjande.

"BITCH JAG BERÄTTAR OM JAG VILL!!" Hörde jag Melanies röst skrika argt.

"SKYLER FINNIGAN!! VART ÄR DU?!" Skrek hon sedan när hon var innanför mitt synfält.

"Här" mumlade jag. Melanie sprang snabbt fram till mig.

"Förlåt" sa hon och gav mig sin mobil. På bilden visades två personer, fullt uppe i att kyssa den andra. Två personer, båda med mörkt hår. Dem ena var Lexi, den andra var Albus...

DUN DUN DUUUUUN!! Okok Maja alla visste att det där skulle hända u frickin' idiot...Jaja, hoppas ni gilla kapitlet osv oooooch byye❤️❤️

//Maja❤️❤️