Never forget || M&M

2

Det plingade till i min mobil där jag satt i solen på berget och såg över staden.

Mamma <33:

Kom hem nu! Har en viktig sak att berätta!!! Puss

Läst 16:18

Mamma är verkligen inte bra på det där med SMS. Hon skriver tre !!! och sen puss?

Malva:

Kommer om 5

puss <33"

Jag hoppade ner från den stora stenen och började gå hemåt.
Vad kunde det vara?
Hade hon hittat rakbladen eller på något sätt fått reda på såren på mina armar?
Har någon berättat om mobbningen i skolan? Även om det inte var mitt fel skämdes jag. Där gick jag, en sommarkväll med en hjärna på högvarv.

Jag sprang sista biten hem och öppnade dörren innan jag låste den efter mig.

-HEEEEMMA! skrek jag och gick in till köket där jag antog att min mamma satt.

-Hej gumman, sätt dig, sa hon och nickade mot stolen mittimot henne.

-Jo det är så att vi ska flytta till öhm... Norge.

Jag satt och kollade på henne med öppen mun.

-Är du seriöst? Frågade jag och försökte läsa av hennes blick men den såg fullt allvarig ut.

-Ja, om 2 veckor, till ett ställe som heter Trofors.

Jag blev tyst, jag hade hört det någonstans. Fan Martinus.

-Nej, det kan vi inte, varför, neej! mumlade jag tyst så att hon inte hörde.

-Jag har träffat en man där, sa hon och kollade skamset ner i bordet.

-Hur länge har du träffat honom då!? Faaan! Skrek jag och sprang upp till mitt rum. En överreaktion kanske ni tänker? Det tänker jag med, men allt brast.

Hur ska jag bete mig i sociala sammanhang? När hjärtat får panik och hjärnan vill spela på samma band?

--------------------------

:)