Jag hade fel | F.s

Kapitel 25 - Pinsamt

***** 2 månader senare*****

Med tunga steg och ett humör som inte är på topp efter ännu en jobbig skolvecka går jag mot caféet där jag ska möta upp Jennifer för att ta en fika och sedan shoppa lite.

Jag öppnar dörren som säkert väger 28 ton och kommer in och ser Jennifer sitta vid ett runt bord med två fåtöljer till.

- Hej, säger jag och låter inte jätte entusiastisk

- Heeej, svarar Jennifer glatt och kramar om mig

Jag klär av mig jackan och hänger den på ryggstödet sedan går jag mot kassan för att köpa något att äta.

När jag kommer fram för att ställa mig i kassan känner jag igen en röst som kommer in i caféet bakom mig och börjar få smått panik. Men när det är försent för att rymma har jag som den idiot jag är vänt mig om så jag står öga mot öga med personen. Felix.

- Hej, säger han osäkert

- Hej, svarar jag snabbt och vänder mig direkt.

- Men vänta?!

Nu vänder jag om igen för att jag kan inte fortsätta gå om han vill prata det är bara elakt.

- Vadå? frågar jag

- Vi har inte snackat på 2 månader och du kan knappt säga hej

- Men jag har inte tä...

- Ursäkta, kan ni ta detta ute?

Vi går ur kön och går utifrån caféet, ställer oss en liten bit bort pga människor som även sitter ute.

- Jag har inte tänkt klart, säger jag

- Skojar du? Efter 2 jävla månader vet du fortfarande inte om du kan lita på mig, svarar Felix

- Men jag sa att jag behövde tid men jag sa inte hur mycket

- Så du förväntar dig att jag bara ska gå runt och vänta på dig utan att veta när du kommer tillbaka eller om du kanske inte kommer tillbaka överhuvudtaget

- Nej jag vet inte

- Du vet inte det heller? Men vill du veta en sak? Jag har väntat i 2 jävlar månader på dig men jag har börjat tröttna, men jag fortsätter för jag älskar dig Isabelle

***** Felix perspektiv*****

Hon kollar ner i marken som jag vet är ett tecken på att hon är osäker på vad hon ska svara. Så jag börjar gå emot henne och lägger mina händer mot hennes kinder.

- Snälla.. Kom tillbaka, säger jag och lyfter upp hennes haka med mina tummar och lutar min panna mot hennes, jag vet att du älskar mig också.

Det blir tyst men det spelar ingen roll för att titta in i hennes vackra blå ögon hade jag kunnat göra i en hel livstid.

- Jag vet att du är osäker, men jag har förändrats som jag tror du vet egentligen för att annars hade jag dragit för länge sen om jag inte hade för det var sån jag var när det blev för känslosamt men..

- Jag måste dra

Hon backar och går in i caféet igen utan att säga ett ljud medan jag står kvar chockad och krossad. Jag vet inte vad jag ska känna men jag skiter fan i Oscar och dem nu för jag måste vara för mig själv.

Jag börjar gå med tunga steg mot tunnelbanan för att ta mig hem igen allt jag kan känna är tomhet och besvikelse. Besviken på mig själv för att jag blev som blev för nu biter mitt förflutna mig i röven vilket suger. Min bror hade inte varit stolt över mig nu.

Ingången till tunnelbanan börjar närma sig och jag har haft hoppet uppe hela tiden om att ifall jag bara fick chansen till att prata med Isabelle så skulle allting lösas som sist men inte det och hoppet om att hon ska komma springandes efter mig är bara en dröm sker bara i filmer.

När jag precis ska gå igenom ingången känner jag en hand som grabba tag i min arm och drar mig mot sig så jag vänder mig om och det tar några sekunder innan jag reagerar och fattar vem det är. Men när jag väl gör slänger jag mina armar runt hennes kropp och lyfter henne upp ifrån marken och kommer aldrig släppa taget igen.