Jag hade fel | F.s

Kapitel 14 - Depression

Med oro som stiger för varje sekund som går och ett ben som hoppar upp och ner stressat sitter jag nu på en trä stol ute i väntrummet på att få besked och på att någon i Isabelles familj ska komma.

- Felix? FELIX?! Hör jag någon skrika och kollar upp och ser att Isaac har kommit in springande på sjukhuset.

- HÄR! Ropar jag och börjar vifta med en armen samtidigt som jag ställer mig upp.

Isaac söker runt i rummet och jag kan se på detta avstånd att han är upprörd. Stackars honom och resten av familjen givetvis. Om de dyker upp. Jag har hört att de är väldigt dåliga på att dyka upp speciellt när de behövs som mest.

Han hittar tillslut mig och springer fram till mig. Omfamna mig i en stor kram som verkligen värmer att de kommer ifrån honom.

- Vad hände? Frågar han när vi dragit ifrån och börjat sätta oss ner på stolarna

- Jag skulle träffa henne hemma hos er, men ingen öppna så jag kolla om dörren var öppen vilket den var s jag gick in och såg henne sitta på golvet i köket med en blodig arm och en kniv i andra handen, svarar jag. Sen sa hon att hon lider av depression, visste du det?

- Va? Nej jag visste inge... Längre hinner han inte föns det är någon som avbryter honom.

- Isaac?! Ropar någon som låter väldigt stressad och orolig.

Både jag och Isaac kollar upp och ser då en kvinna i 40 årsåldern. Antar att de är deras mamma.

- Mamma, här borta! Skriker Isaac och kvinnan kollar mot de håll hon antagligen hört ropet och möter både min och Isaacs blick.

Isaac reser sig upp när kvinnan börjar springa mot oss och de möts i en kram som större en den jag och Isaac hade.

- Men mamma, visste du om att Isabelle lider av depression? Frågar Isaac rakt på sak.

- Ehm... Ja

- Va?! Varför har ni inte sagt något? Frågar Isaac upprört.

- För att Isabelle ville inte att jag skulle berätta, hon ville inte bli behandlad annorlunda bara för att hon lider av depression, så jag var tvungen till att respektera de

- Ifall ni hade berättat något så hade jag inte behandlat henne annorlunda

- Vi båda har känt dig i 15 år nu och väl medvetna att du hade gjort motsatsen

- Det är sant

Isaac vänder sig om mot mig med en blick som säger lägg dig inte i. Jag reset upp mina händer i den position som man har när poliserna säger "upp med händerna".

- Men hur fick ni reda på att hon ledd av depression, frågar Isaac sin mamma när han vält sig tillbaka.

- Några månader efter att er farfar dog, hon tog det väldigt hårt, svarar mamman

- Vänta, det är ju typ ett årsen

- Ja, sen han dog men det är 8 månader sen vi fick reda på att hon hade depression.

- Så ni har hållet det hemligt i 8 månader

- Ja, mer eller mindre, men hon har aldrig fått sånna här allvarliga situationer som nu så att hon behövt hamna på sjukhus