Just friends, he said (svenska)

Kapitel 7

Mitt i filmen reste jag mig upp och gick ut ur rummet, vidare mot balkongen då mitt röksug varit så stort att jag inte kunnat koncentrera mig på filmen. När jag står med kroppen lutad mot staketet hör jag hur balkongdörren öppnas bakom mig och steg som närmar sig.

- Ingen bra film eller?

Jag vänder ansiktet till höger och blåser ut rök ur munnen.

- Jo, men suget tog över, svarade jag och vickade på pinnen mellan mina fingrar innan jag tog ett nytt bloss.

- Förstår, fick jag till svar och såg sedan hur han tände på en egen cigg i kanten av mitt synfält.

- Varför kom du ut hit, frågar jag honom sedan och möter hans blick.

- Är det inte självklart? svarade han med lätt höjda ögonbryn och viftade på ciggen mellan sina fingrar.

- Inget annat, frågade jag sedan och kastade ner cigaretten på trädgården nedanför oss samtidigt som jag blåste ut rök ur munnen.

- Inte som jag kommer på, svarade han och ryckte lätt på axlarna innan han tog ett till bloss.

Alla hans rörelser är så mjuka och lugna, som att det inte finns något bekymmer alls i livet men det mystiska i honom utstrålar rena motsatsen, som att allt är fel och han inte har en aning om vad han ska ta sig till, förutom att dölja allt.

- Får en veta vad du heter nu då?

- Det får du ta o lista ut själv, sa han och blinkade med ena ögat innan han kastade ner cigaretten på trädgården, precis som jag gjort innan.

Hans blick var fäst i min tills han gick förbi mig in i huset, jag studerade honom uppifrån och ner och våra blickar möttes igen när han var i dörröppningen till rummet dom andra befinner sig i. Jag suckade och började gå till samma rum, är det verkligen så svårt att säga vad man heter?

Jag kommer in i rummet och är på väg mot sängen när Jackson drar ner mig i sin famn i saccosäcken närmast hans säng.

- Vafan vill du, frågar jag honom och försöker att resa mig upp men det går knappast då han är för stark.

- Vad tror du? svarade han då och jag vände upp ansiktet så jag kunde möta hans isblå ögon.

- De blir inge, sa jag och reste mig upp utan motstånd denna gången.

När jag lagt mig i sängen kollar jag mot Jackson och ser att han putar ut med underläppen i ett försök att få mig och känna skuld, men bitch guess what; I don't have any feelings.

Min blick vändes tillbaka mot tv:en och en person dog, vad roligt för den.

Eftertexterna började rulla fram och jag gick fram till tv:en för att ta min dator, killarna satt med blickarna nere i telefonen, förutom en; Jackson. Men jag orkade inte direkt bry mig så jag tog datorn i famnen och gick ut ur rummet.

Väl nere i köket la jag ner datorn på bordet och öppnade kylskåpsdörren, vad jag vill ha vet jag inte men jag är riktigt sugen på något. Eller någon? Nej Rebecca, nej.

- Finner du inget intressant? hör jag sedan en mörk röst säga och vänder blicken till gubben bakom tidningen.

- Nej.

- Vad vill du ha då, frågar han mig sedan och vinklar ner tidningen mot bordet så våra blickar möts.

- Jag vet inte, svarade jag och stängde kylskåpsdörren.

Min blick sökte runt i köket efter något som skulle passa, men nej, inget. Jag skakade på huvudet och gick ut till hallen för att ta på mig ytterkläderna när den lilla tjejen kom in genom dörren skrattandes.

- Hej, sa hon med ett leende när hon fått syn på mig.

Jag hälsade tillbaka och tog sedan på mig min fluffiga vinterjacka och mina vita och svarta Adidas skor och hade precis lagt handen på handtaget.

- Vart ska du? sa den ljusa rösten sedan och jag vände mig om för att kunna se henne.

- Ut, svarade jag samtidigt som jag höjde på ögonbrynen innan jag drog ner handtaget och vandrade ut i den kalla luften.

Det var höst och man kände hur vintern var på väg, och hur allt blev mörkare. Växternas färg försvann, detsamma gjorde dagarna som blev kortare. Vinterhalvåret var den mörkaste tiden men också den härligaste, enligt mig, det var nu man kunde gå ut utan att behöva se massa människor eftersom alla ska vara inne och mysa i soffan till en film. Så patetiskt, att man har en årstid för de.

Jag fiskade upp paketet med cigaretter ur min bakficka i byxorna, det spelar ingen roll för mig vilka som ser att jag röker, det är inget som angår dem ändå. När röken kommer in i mina lungor sprids ett behagligt lugn inom mig medan mina fötter går någonstans, vart vet jag inte då jag aldrig varit här förut men jag hittar antagligen hem igen, på ett eller annat sätt.

Efter ett tag blev träden tätare på sidorna av vägen och allt blev helt plötsligt mycket läskigare. Jag var nu inne på min tredje cigg, vilket betydde att jag gått ganska länge. Min hjärna tvekade på ifall jag skulle ringa någon eller inte, och i så fall vem? Men den tanken försvann fort när jag hörde en tjejröst skrika och ett ljud av ett slag inne i skogen och började springa åt det hållet, utan någon som helst tanke på vad som skulle kunna hända.

En bit in i skogen hör jag snyftningar och sätter på ficklampan på mobilen för att lättare se vart jag skulle sätta fötterna, min blick vandrade runt bland träden tills jag såg blod på en stam och min kropp stelnade till. Vad sjutton har hänt här...

Snyftningarna fortsatte så jag började långsamt gå åt det hållet de kom ifrån och såg en tjej sitta med ryggen mot ett träd och ansiktet ner i knäna som hon lindat sina armar runt. Snabbt satte jag mig ner bredvid den brunhåriga tjejen och la min vänstra hand på hennes axel medan jag höll mobilen riktad mot henne, hon kollade försiktigt upp mot mig och min haka faller... kan det vara sant?