twitter • oscar molander

E L V A

Lovisa's pov:

I ungefär 5 minuter sitter jag, skitnervös, och väntar på att Oscar ska plinga på ytterdörren.

Fem minuter i detta fall känns som 3 sekunder, då jag nästan direkt hoppar till utav den gälla ringklockan.

Med snabba nervösa steg når jag fram till dörren och trycker sakta ner handtaget.

"hej.." mumlar han och kollar ner på sina skor.

"hej" svarar jag försiktigt.

Jag flyttar mig åt sidan så att han kan komma in igenom dörren och ta av sig sina låga converse.

"Vi kan sätta oss i soffan" säger jag tyst.

Efter cirka 10 minuter utav en ytterst obekväm och pinsam tystnad är det han som bryter den.

"ehmmm, så det är inget på gång mellan dig och han?..." mumlar han och kollar osäkert ner på sina knutna händer.

"Vem då? Adrian?"

"aa" säger han lika osäkert.

"Absolut inte, vet inte ens vem han är." Får jag fram med en stadig röst. "Som sagt, jag var stupfull och visste inte vad jag höll på med..."

En tår letar sig ner för hans kind och jag kan inte låta bli att känna skuld.

Jag tar hans händer i mina och mumlar: "Ogge jag lovar, du betyder allt för mig"

Han fortsätter snyfta och jag lägger små mjuka pussar i hans hårbotten för att lugna ner honom.

"Kan du snälla förlåta mig?" Frågar jag med en svag röst.

Han svarar igenom att långsamt nicka och jag kryper genast upp i hans famn så att min baksida ligger mot hans framsida.

"jag älskar dig såå mycket Lovisa, oavsett vad" viskar han.

Och jag kan inte sluta le.
För denna killen är helt underbar.
Och han är min.