I believe in you

Kapitel 2

En halv timme efter jag kom hem knackade mamma på min dörr. Hon kom in i rummet o tittade på mig med munnen lite sne och ledsna ögon. Det var menat som ett förlåt. Jag vände ryggen mot mig och  hon satte sig på min säng o smekte mitt hår.
-de växer snabbt, ditt hår alltså. Sa hon, hon log lite för sig själv. Jag ser henne i mitt huvud, de spelas upp en scen där  hon slår till mig och säger att jag är en gräslig dotter. Jag skakar på huvudet för att få bort scenen men den stannar kvar, som en fluga, den försvinner inte. Mamma hade tårar som rann ner för kinden. Jag satte mig upp o tittade på henne, hennes ansikte som nu tittade ner på marken. Jag hade ingen lust att prata med henne nu så jag ställde mig upp o gick därifrån. Slet jackan från garderoben och slängde dörren bakom mig med en hård smäll. Det var kallt ute. Jag gick mot min tänkte plast. Det var en stor sten i mitten utav skogen. Tårarna rann ner för kinden men jag torkade bort dem snabbt för jag vill inte gråta, jag vill inte vara en mes. Jag saknar pappa, men jag vet att han tittar ner på mig nu, därför vill jag inte gråta. För jag vill visa att jag är stark så han blir stolt över mig. Pappa var alltid den personen som lugnade ner pappa när hon fick sina utbrott, men nu finns han inte längre. Men han räddade iallafall Mig. För ungefär 3 år sedan så lagade mamma mat åt mig, pappa och Isabella. Men när mamma gick på toaletten så glömde hon spisen på och köket började brinna. Mamma kom i full fart ut från toaletten o slet med sig Isabella. Eftersom Isabella bara var 3 år så hade hon fortfarande lite svårt för att gå så fick mamma ta henne först. Pappa var på övervåningen och hörde inget, då jag sprang upp till honom och skrek att de brann. Men jag hade fått mig för mycket rök så jag tuppade av. Elden hade spridit sig till trappan så de fanns inga utgångar, förutom fönstren. Pappa öppnade fönstret i mitt rum och såg att mamma stod redo nere för att ta i mot mig. Så pappa la mig i mitt täcke o kasta ner mig. Men när de var pappas tur att komma ner så var de redan för sent. Han skakade på huvudet och stängde fönstret. Sedan så vaknade jag några veckor senare på sjukhus. Mamma o Isabella klarade sig bra, och jag fick lugn problem men som nu är borta. Beskedet om pappa hade dött var de värsta utav allt. Jag skrå o kund inte sova på flera nätter. Och det har jag fortfarande mardrömmar om. Jag skakade av mig bilden i huvudet och satte mig på stenen och tittade ut över skogen. Jag funderade på hur de skulle bli när Isabella skulle förstå att pappa aldrig skulle komma tillbaka. Hon kommer bli förkrossad. Plötsligt plinga de till i telefonen, de var Lola.
"Hur mår du, din mamma lämnade strax efter du gjorde de. Förstår om du är ledsen, ska jag komma?" Skrev hon
"Nej, lugnt behöver var ensam, men tack för du finns, älskar dig" svarade jag tillbaka. Tårarna fortsatte forsa. Några meter framför mig kom det en kille, jag såg inte vem de va eftersom han stod så långt ifrån. Han satte sig på en sten längre fram o tryckte huvudet mot knäna. Sen såg jag, de var Filip.