I believe in you

Kapitel 6

"Har ni någon känt att exakt alla tittar på dig, tänker om dig, och bara stirrar. De gjorde jag idag, första dagen i skolan efter händelsen med William, o ryktet spred sig fort. Alla glodde, tänkte o sparka. Smärtan från de kommer aldrig försvinna. Sparken är inte de värsta, utan de e tankarna o blickarna. Vad trodde folk om mig, jag skäms, hur kunde jag inte säga till mer, varför gjorde jag inget. Allt e mitt fel....."

Jag stängde dagboken o la den bakom sängen, kröp ner under täcket, tryckte ansiktet mot den blöta kudden och tänkte. Jag pallar inte mer, jag gör inte de. Lola hatar mig för att jag gick på dejten med William eftersom hon har varit kär i honom sedan 3:an. Jag kom ihåg när hon berätta, vi satt utanför hennes hus, på hennes åker vi fikade åt bullar o plötsligt sa hon att hon var kär, o då blev vi bästavänner. kärleken förde oss tillsammans o nu för den även i sär oss. William sprider rykten om mig att jag ligger runt så hela skolan hatar mig. Jag pallar inte mer.
Jag tar upp dagboken igen, skrev. La ner den. Satt mig upp o gick, sket i skor, sket i jacka. Jag gick ut, stängde dörren. En tår rann ner för kinden som nu var blöt. Kollade på huset, på de vitA huset, med svart tak, blåa fasader. Jag grät, jag log. Hur kunde jag le? Jag pallar ej mer. Jag gick mot skogen, förbi min sten, mot stupet...
De var långt ner, jätte långt. Jag tar en pinne, ristar in dagens datum, 2/2-17 på trädet, de trädet.
Jag ställer mig vid kanten, kollar ner, kollar mot himlen. "Nu kommer jag" tänker jag.
Ett steg närmare. Jag faller o landar med en Dunst, allt blir tyst o mörkt. Men plötsligt hör jag röster o ett vitt sken lyser upp allt och....

(Förlåt för kort kapitel)