I believe in you

Kapitel 4

Idag är de exakt 3 år sedan pappa gick bort. Jag saknar honom så. Han var min bästavän o nu är han borta. Men jag behöver gå till skolan ändå, kan inte missa den, o idag är även dejten med William, men asså jag e typ inte så glad idag så jah vet inte om de var bra dag men jag kände att jag inte kan ställa in en gång till. Så jag tog tag i min jacka o stängde dörren bakom mig. Lola var sjuk idag så de var bara jag. När jag kom till skolan möttes jag av massvis utav blickar. Men så fort jag kom in i klassrummet så tittade försvann alla blickar bort från mig, o föstes istället till en kvinna som stod framme vid tavlan o pratade med läraren. Kvinnan var ledsen o såg lite nervös ut. När hon vände sig mot klassen så blev rummet så tyst att man kunde höra en knappnål falla.
"Okej, jag vet inte hur jag ska börja, men de e så att Filip har tagit sitt liv" sa kvinnan med nedlåten röst. Hennes uttalande berörde hela klassen, inget öga var torrt. När hon pratats klart gick alla fram o kramade henne, alla förutom Emma. Emma satt tyst o stirra in i väggen, hon var borta. Hela vår årskurs fick gå hem pga detta. Denna gången var de William som ställde inte dejten, han sa att han inte klarade av detta, men att vi kunde ta de nästa fredag istället.
Helgen blev seg, och jag kunde inte tänka på något annat än Filip, de gick bara inte.
Efter helgen hade skolan fixat en liten minnesplats för Filip, de var i korridoren där de va ett litet bord med en bild på Filip och en bok där man kunde skriva en hälsning eller något till honom.
"Denna gången skriver jag inte till mig själv utan till dig Filip, jag vet att du såg mig sitta på den stenen den gången i skogen för ett tag sedan, jag ångrar nu att jag inte gick fram. Jag hann inte ens säga tack för att du drog undan mig från Emma härom dagen. Snälla kom tillbaka.... Med saknade hälsningar Clarke."
Veckan gick segt men äntligen var de fredag. När jag kom hem från skolan hade jag svårt att välja kläder inför dejten, men eftersom vi skulle va ute så tog jag lite varmare kläder. William skulle ändå inte se kläderna jag hade under. Jag borstade bara igenom håret snabbt och tog min vanliga smink rutin, de är egentligen ganska mycket men jag är väldigt obekväm om att gå utan smink. De känns som om jag inre har några kläder på mig, helt naket. Precis när jag torkat bort den sista mascara fläcken på ögonlocket så hörde jag en bildörr stängas utanför. Jag sprang ner för att hinna före mina syskon, men de var inte dem jag egentligen oroa mig för, utan de var mamma. Men mamma han först.
"Hej, jag är clarkes mamma, o du måste vara...?"
"William" svarade han självsäkert. Mamma nickade och log, först mot William sedan mot mig o sedan på han igen. Jag tog på mig jackan och vi gick ut. William hade körkort eftersom han hade bott i något annat land ett tag där man FI k ta körkort som 17.
Jag satte mig där fram och William tittade på mig o log. Jag ska ta dig till min egna speciella plats sa han. Hans röst lät varm o lugn.