I believe in you

Kapitel 5

William stängde bildörren bakom mig o visade vägen till där vi skulle vara. De var högt upp på en klippa o eftersom de var mörkt ute såg man ut över hela staden, de små husen men fina lampor sken upp himlen, små ljud utav bilar som körde förbi och man såg små, små människor röra sig runt om i staden.
William bröt tystnaden Genom att säga "De e nästan som en liten mini stad, med mina människor, mina bilar, ja allt ser så smått ut härifrån. Jag brukade åka hit med min syster innan när vi var mindre när hon eller jag var ledsen. Detta fick alltid oss på bättre humör, vi kände oss så stora när vi satt hör o såg på alla små människor som gick hastigt förbi på grund utav stress, men de stannade aldrig upp, o tittade omkring sig för att se hur bra de egentligen har de".
"Jag undrar hur små vi är för de som är ovanför oss, som Filip,min syster, mormor o de andra som lever dör uppe o tittar ner på oss. Är de glada eller besvikna" fortsatte William berätta. Jag satt bara kvar tyst o tänkte, tänkte på att jag inte ens fick säga tack till Filip innan han försvann. Plötsligt hör jag mig själv säga "jag önskar min pappa kunde vara här, jag hoppas han är stolt över mig..."
William o jag får en diskussion om hur de e att förlora någon Man älskar. Han förlorade sin syster i en båtolycka o jag min pappa i en brand. Jag önskar bara att han kunde komma tillbaka. William tar min hand o frågar om vi ska gå en promenad, jag nickar. Vi pratar hela tiden o de känns skönt att ha någon o prata med.
***
Mamma knackar på dörren o kommer in. Jag ligger i sängen o skriver i dagboken men lägger snabbt undan den. Mamma frågar hur dejten gick med William.
" Bra antar jag, varför undrar du, du har ju aldrig brytt dig om mig innan. Varför börja nu" sa jag till mamma, min röst var skakig o jag hörde mitt hjärta dunsa, de dunkade snabbt. Jag är rädd, jag är ensam och jag klarar inte mamma mer. Jag tog bestämde steg ut för rummet där jag lämnade mamma ensam. Hon satt kvar och teg, som vanligt. Jag orkade inte ens ta på mig Jacka varken vantar eller skor heller, men jag brydde mig inte. Jag gick ut i skogen, till min sten o Satte mig på den. Stenen var kall och blöt. Jag frös, jag ville inte tillbaka till mamma, inte till huset, inte till skolan. Jag skäms för mycket.
Allt var bra på dejten, fram till William började vara lite för på, han började ta på mina bröst, jag kände mig obekväm o sa ifrån. Men han fortsatte o han började ta av mig kläderna utan min vilja. Jag skrek men han vägrade sluta. Han vägrade sluta...Slag mot ansiktet, ett till. De svider, de gör ont, de bränner. Han Filmar, han skrattar. Egentligen vill jag skrika, men du kommer inte ut något, jag e bara tyst, jag sitter bara där. Lutade mot trädet, iskall.

Hur ska jag kunna gå tillbaka till mitt vanliga liv nu, efter detta? De går inte. De värkar i hjärtat i hela kroppen. Jag orkar bara inte Mer, de e bara för mycket. De plingade till i telefonen så jag tog upp den ut fickan, de var en notis från Snapchat, från William.
"Jävla äckel hora" stod de. De bar en bild på William och han kompisar. Jag slängde telefonen bort mot skogen. Jag tryckte händerna Mot handflatorna som nu också var blöta. De vart svårt att sitta still eftersom jag skakade så mycket. Jag saknar min pappa. O jag önskar att mamma kunde brytt sig om mig, och inte hennes pengar som hon fick utav pappa. De värker i hela kroppen. Jag orkar inte mer.....