Aural

Kapitel 1

"Förr i tiden sa man att "alla människor var lika men ändå olika. På insidan så ser vi alla likadana ut." Det ordspråket blev början på den nuvarande världens mest våldsamma jakt.

Den gamla världen är sedan länge borta. Det sägs att människorna som levde då släppte ut så mycket avgaser, att de två polerna smälte. Det blev som två stora tsunamis som från varsitt håll svalde kontinenterna. Nästan alla dog, förutom två grupper, som överlevde på olika sätt. Den större gruppen hittade ett stort fartyg som dom bosatte sig i. Den mindre gruppen, väldigt liten, anpassade sig till att leva i vattnet.

Utvecklingen gick långsamt. Först fick dom simhud, sen gälar och till sist förbättrad hörsel som förstärktes nästan 10 gånger mer än den större gruppen.

Efter ca 1000 år, när vattnet sjunkit undan och små ödelagda landmassor tonade upp sig, intog den större gruppen land. Det mesta av livet innan var bortspolat, men den större gruppens första medlemmar hade varit noga med att föra vidare så mycket kunskap som möjligt till nästa generation. Därför så visste den större gruppen att dom få ruiner som var kvar efter översvämningen var rester från hus. Dom började bygga upp ett samhälle, och fler organismer utvecklades. Vissa kunde man känna igen från den gamla världen, andra var utvecklade versioner av dom gamla, eller helt nya.

Den större gruppen, som kallade sig själva människor, åt nästan bara fisk eftersom att det var ett sånt stort överflöd av dom. Det gjorde att den mindre gruppens föda sakta men säkert minskade. Därför så började dom att anpassa sig till att bo på land igen. Först så försvann gälarna, sen simhuden. Men inte hörseln. Varför är ännu idag ett mysterium.

Människorna, som var betydligt fler än den mindre gruppen, var inte alls vänliga mot dom. Dom blev utstötta och oaccepterade.

En dag namngav en man vid namn Ytalemus Growesmith den mindre gruppen. Han kallade dom för "Auralare". Det kommer från det engelska ordet Aural som betyder öra eller hörsel.

Ytalemus berättade hemska saker om Auralarna. Som att dom hade kidnappat barn och skurit av deras hud i ett försök att sätta fast det på sig själva som ny simhud. Alla brott som gjordes skylldes på Auralarna. Om Auralarna hade det dåligt förut så var dom i helvetet nu.

Auralarna fick det svårare och svårare, tills en dag.

Ytalemus valdes till ledare, och i sitt hat mot Auralarna så krävde han att varenda en skulle förgöras- och så blev det. Det var då jakten började. Ytalemus vakter sökte upp varenda en av Auralarna och gjorde slut på dom.

Senare så tog en man vid namn Gidvas Sekod över ledarskapet, och hans familj har regerat ända fram till idag! Men utan vår käre Ytalemus Growesmith skulle Auralarna leva bland oss. Det är väldigt viktigt att ni aldrig glömmer vad dom gjorde mot oss!"

Ms.Loudons röst skriker i mina öron. Samma tal varje år. Första året satt jag nyfiket med uppspärrade öron och lyssnade. Nu ligger jag med hakan i händerna och nästan sover.

"Om vi ska uppehålla rättvisan i denna värld så måste vi se till att Auralarna förblir utrotade." viskar Dod i mitt öra samtidigt som Ms.Loudon.

Någon har visst hört det här talet fler gånger, tänker jag leende. Dod är min bästa vän. Han är ett år äldre än jag och håller på att utbilda sig till Sekreterare till politikerna. Det vill inte jag eftersom att han isåfall skulle vara tvungen att bo i Fiedeten. Fiedeten är ett stort marmor hus med pelare och stora fönster. Det är där alla politiker bor och har råd slag. Dod är lång och allmänt snygg. Han är en sådan där kille alla tjejer i skolan dreglar efter. Alla säger att han är förälskad i mig i hemlighet. Om så är fallet så klandrar jag honom inte. Jag är har långt svart hår, lysande gröna ögon och är väldigt söt vad jag har hört. Jag heter Ilmarie Fine.