Is this real? (a One Direction story)

Kapitel 26

Lydia's P.O.V

- Här kommer Mörten Griis tjolla hopp tjulla hej tjulla hoppsansa, här kommer Mörten Griis, ja här kommer faktiskt jag. Sjöng jag ut medan jag gjorde glädje skutt. Nattis tittade på mig och himlade med ögonen, men jag fortsatte sjunga iallafall.
- Här kommer Mört... Sjöng jag men blev avbruten av Nattis
- OKEJ! NU FÅR DET VARA NOG! Du har hållit på att sjunga hela morgonen och jag tror jag blir galen! Skrek hon och hennes ansikte var helt rött. Plötsligt hörde vi en bil tuta på oss, och då, då kom vi på att vi stod mitt på vägen. Vi båda såg ursäktande på den gamla mannen som satt i den svarta.. Coola bilen.. Vi aktade oss och såg när mannen körde iväg. På sidorna satt.. Asså verkligen? Eldflammor!? På en gammal gubbes bil! Jag kunde inte låta bli att skratta, det slutade som vanligt med att jag tyckte att jag lät så kul att jag skrattade tills jag dog. Eller ja.. Kanske inte dog precis, men nästan.

Jag öppnade dörren till Amanda's rum.
- Hello New York! Sa Nattis glatt och hoppade fram till Amanda som bara satt i sängen och hostade. Jag lade huvudet på sned
- Men.. Surkålen..? Hur kan du bli sjuk? Du är ju.. Alltid frisk. SA jag och satt mig på sängkanten bredvid henne. (Om ni undrar var smeknamnen kommer ifrån så kallar vi varandra det. Hehe.. Aja.. Back to the story) Amanda skrattade lite men började hosta igen. Plötsligt kom någon in i rummet, Louis.
- Sluta försöka få i mig hostmedicinen! Jag dricker den inte! Skre. Jag menar sa hon eftersom hon var så hes.
- Men.. Du kommer ju aldrig sluta hosta. Sa Louis och höll fram en stor brun flaska med någon vit vätska i. Jag skulle inte heller dricka det där, det såg bokstavligt talat ut som spya.
- Ut.. Nu! Hostade hon fram och Louis gick ut ur rummet tillsist. Hon suckade lättat och såg på oss.
- Men vad gör ni här? Frågade hon och såg undrande på oss. Jag skulle precis svara men Nathalie hinner före
- Vi kom hit för att pigga upp dig såklart! Vi tänkte att vi kunde se film, och.. och äta popcorn.. Säger hon lika glatt som alltid
- Jag vet inte.. Jag vill helst bara vara själv. Lou är tillräckligt.. Men tack ändå! Säger hon och hostar ännu en gång. Både jag och Nattis nickar och ställer oss upp.
- Tack för att ni förstår. Vi ses väl någon annan dag? Säger Amanda och ler lite.
- Aa, ses. Säger vi innan vi går ut ur rummet.

Amanda's POV

Dom var ju bara för söta. Kom och skulle pigga upp mig såhär.. Tänkte jag lite för mig själv innan Louis kom in igen.
- Meh! Asså nu får du lägga av! Säger jag surt och lägger armarna i kors innan jag drar upp täcket lite till över min kropp. Det var så kallt, tyckte jag iallafall. Men Louis sa dock att det var minst 300 grader varmt här inne.
- Det var inte det. Jag undrar om det är okej att killarna kommer? Frågar Lou försiktigt och ser bedjande på mig, allvarligt bedjande. Han har sånt där puppy face. Han vet att jag inte säger ja till puppy faces men..
- Jaja.. Ha inte fest bara. Sa jag och skrattade lite. Louis gjorde ett högt hopp upp i luften. Hängslena som hängde från hans röda byxor studsade upp och sedan ned i hoppet.
- Bra, för dom är redan påväg. Sa Lou innan han gick ut i rummet. Jag suckade tyst och lade mig ned, och det dröjde inte länge innan jag somnade.

Jag vände på mig, igen och igen. Vem var det som väckte mig nu då?
- Hallå? Är allt okej med den lilla sjuklingen? Hörde jag en främmande röst säga. Vänta.. Främmade? Jag satt mig spikrak upp i sängen och slog hårt i personens ansikte
- AJ! Skrek killen, och inte förens då hörde jag att det var Liam. Nu hörde jag skratt också
- Hur kan en tjej slå så hårt? Frågade Liam och lade ena handen på näsan och ännu mera skratt hördes. Jag var fortfarande inte vaken riktigt och jag såg inget, allt var suddigt. Jag ruskade lite på huvudet och tog upp glasögonen från sängbordet bredvid mig. När jag (äntligen) såg något så såg jag alla killar utom Liam ligga på golvet för dom skrattar så mycket, Liam som ser på mig med en argsint blick, oh no..
- F-förlåt.. Jag.. Jag är trött.. Säger jag och försöker få fram ett litet leende, men det går inte så lyckat som jag trott.
- Du bröt säkert min näsa! Skrek han ut och ännu mer skratt hördes. Men asså nu får dom lägga av.. Jag himlade med ögonen och pekade mot dörren.
- UT! NU! ALLIHOPEN! Skrek jag på dom och alla var borta inom några sekunder. Äntligen..

Okej.. Ville slänga ihop ett litet kap här innan jag går och lägger mig, hoppas ni gilla :) Tack så HEMSKT mycket för över 7000 läsare!!?? Det är ju helt sjukt! Tack, tack , tack! Kommentera vad ni tycker, vill såklart ha lite respons ;) CYA i nästa kapitel :)