Is this real? (a One Direction story)

Kapitel 21

Lydias POV

Jag öppnade sakta ögonen. Allt var vitt och jag såg mig omkring. Jag gnuggade mig i ögonen och det värkte fruktansvärt i armarna. Jag såg på dom. Dom var röda och lite svarta. Jag kom inte alls ihåg vad som hänt, plötsligt öppnades dörren och jag ryckte till. Jag kunde inte låta bli att skrika a smärtan. Inte högt men ett litet skrik.

- Du.. Du lever! Skrek en röst och Amanda, Nathalie, Niall och Louis kom in.. Men inte Harry..

- V-var är Harry?.. Frågade jag tyst.

- Han ligger i rummet bredvid. Han ville också komma och kolla dig men han får inte lov att gå upp ur sängen. Sa Louis fort till mig. Jag nickade sakta för att inte få lika ont. Nathalie kom fram och kramade om mig hårt.

- Aj.. Sa jag och knep ihop ögonen av smärta.

- F-förlåt.. Sa hon och tog ett lösare grepp om mig. Sedan kom Amanda och kramade om mig också, sedan gick hon till Niall och lutade huvudet mot hans axel. Jag log när jag såg det. Dom var verkligen fina ihop. Jag såg sedan på Nattis som höll Louis hand. Jag önskar att Harry var här också..

Harrys POV

Jag suckade och satt till mig. Det gjorde hemskt ont. Det som hänt igår ångrade jag så mycket.. Hoppas bara inte Lydia kom ihåg något av det. Undrar hur det började brinna igentligen.. Jag såg på dörren som öppnades och in kom en sköterska.

- Hej. Jag är Alma, skulle du vela ha din middag nu herr Styles? Frågade hon och log stort. Jag tänkte efter, jag var rätt så hungrig så jag nickade. Hon satt en bricka med en skål soppa, en mjukmacka, några grönsaker och en sked på. Hon log och gick ut från rummet. Jag såg på skålen med soppa. Den såg inte riktigt så god ut så jag tog bara upp min macka istället...

Louis POV

När vi kommit hem så satt jag och Amanda oss i köket. Hon lagade nästan alltid maten eftersom jag inte var den bästa kocken. Men ingen av oss kände för att äta idag. Vilket var ovanligt eftersom båda oftast var vrålhungriga vid den här tiden.

- Hur hamnade dom där egentligen? Frågade jag för att bryta tystnaden. Hon såg lidande på mig, som att hon inte ville prata om det men jag ville veta.

- Ehm.. Jag vet bara att dom hittades i en brand.. Sa hon efter en stund och såg ned i marken.

- Vet du var? Frågade jag henne.

- I någon tegelbyggnad.. Dom, hade vart på typ.. Någon fest. Jag förstår inte.. Lydia gillar inte ens fester. Sa hon och såg på mig oroligt på mig. Jag fattade inte riktigt vad hon var rädd för, än....

########

Jag vet att det här var nog ett av dom kortaste och tråkigaste kapitlen jag gjort, men jag ville bli klar så ni slapp vänta ännu längre. Sorry att ni fått vänta så länge också förresten.. Jag måste också tacka för, 2200 läsare! Tack så sjukt mycket! Blir även glad över så många röster och kommentarer, fortsätt gärna skriva vad ni tycker x33 Sorry om ni får vänta länge till nästa kapitel också :( Men ska försöka få ut det snabbt ;) Cya mina älsklingar :33