Is this real? (a One Direction story)

Kapitel 30

Nathalie's P.O.V

Lydia's pappa hade gått för ett tag sedan och låtit mig höra Amanda skrika. Han hade inte sagt att det var hon, men jag hade känt henne så länge att jag visste att det var hon.

Plötsligt hade hon bara blivit tyst, och det var då jag vart rädd på riktigt.

Jag försökte få bort tejpen från munnen genom att göra olika miner och det funkade ganska bra. Den satt kvar i ansiktet men jag kunde höras nu.

- AMANDA! Skrek jag och kämpade med att få upp repen. Det gick förvånads värt bra. Jag behövde ju bara dra upp händerna och fötterna från repen så var de borta.

- Det var ju lätt.. Sa jag för mig själv och borstade av mig tvärt och drog bort resten av tejpen.

- Kanske för att jag knöt upp dom. Skrattade någon bakom mig. Jag flämtade till och vände mig om. Där stod Lydia och jag andades ut.

Jag sprang fram och omfamnade henne hårt. Hon log mot mig och jag log tillbaka.

- Hörde du? Frågade jag snart.

- Hörde vad?.. Sa hon och såg sig omkring.

- När Amanda skrek.. Och sen vart hon bara tyst. Sa jag och såg på henne.

- Nej! Shit! Kom! Skrek hon och drog med mig ned för en lång trappa. Stegen knakade och det kändes som att man åka igenom och ned på golvet vilken sekund som helst, men som tur var hände inte det.

När vi kommit ned för den enorma trappan så såg vi oss omkring. Det fanns ju tusen, okej lite överdrivet men still, dörrar att gå igenom där Amanda kunde vara.

- Helvete.. Sa jag och såg oroligt på Lydia.

Amanda's P.O.V

Jag öppnade ögonen, jag var fortfarande på det lilla caféet. Skulle seriöst ALDRIG mer gå på café..

Jag ställde mig upp och såg mig omkring, det verkade då inte vara någon här.

Snälla var inte någon här. SNÄLLA!

Jag smög mot dörrarna och försökte öppna.

- Fan.. Sa jag, den var fortfarande låst.

Många kan tro att man kan väl bara låsa upp där innifrån, men det är inte så enkelt när låset är rostigt och inte går att vrida på.

Jag började gå runt i caféet för att se om det fanns någon annan väg ut.

Jag gick runt alla bord och såg plötsligt ett stort fönster. Ett leende spred sig på mina läppar och jag sprang fram till fönstret.

- Snälla.. Sa jag och tog tag i handtaget. Jag tog ett djupt andetag och drog i handtaget på fönstret.

Det öppnades med ett gnissel och jag såg ned på marken.

Jag skulle precis stoppa ut ena benet när jag kände något kallt och metall aktigt föremål åka in i ryggen.

Ett litet skrik lämnade min mun och jag föll ihop på golvet. Jag kämpade för att andas och såg mig omkring, plötsligt ställde sig en man framför mig och flinade.

Min andning vart svårare och svårare och jag började förstå att det sista jag skulle få se var den där mannen stå där och flina.

Plötsligt tog han tag i min axel och drog upp mig innan han hårt slog ned mig i golvet igen. Det var då jag förstod. Det här var slutet.

Lydia's P.O.V

Jag sprang stressat omkring vid butikerna, jag kollade då och då på Nathalie som sprang omkring på andra sidan och letade.

Plötsligt hörde jag Nathalie skrika. Högt.

Jag kutade mot henne och det jag såg var hemskt. Jag hörde hur Nathalie snyftade och det gjorde även jag. Jag och Nathalie hjälptes åt att slita upp dörrarna och sprang fram till henne. Plötsligt såg jag något, på väggen stod det "Kom ihåg Lydia. Det är BARA ditt fel. Ingen annans."

Det var BARA mitt fel, och jag kommer aldrig någonsin kunna förlåta mig själv.

HEEEEEEEJJJJJ!!!!!

Nattis, PLEASE Don't kill me!

Ehm.. Men jaaa..

Kollade för ett tag sedan genom min bok och på kapitel 6 stod det typ "Tack för 30 läsare, trodde typ max 5.." Och nu så säger jag att det är snart 25. 000 läsare!! DET E FAN SJUUUKT!!!! TAAACKK!!

Rösta och kommentera hemskt gärna! Betyder såå mycket <3

Och ville bara säga att det inte är många kapitel kvar.

Kan hända att nästa kap blir sista... :O Omg..

THANX EVERYBODY!!

BYEEE!!