Stucked (svenska)

~3~

Först är det alldeles tyst. Alla försöker ta in vad som nyss hände.

"Många har nog upptäckt att det inte finns någon logga ut ruta. Detta är inte en bugg.  Jag repeterar detta är ingen bugg.  Det är hur SAO är designad."

Orden ekar i mitt huvud. Vi kan inte logga ut förens vi besegrat alla bossar på alla 100 nivåer. Utan att vi förlorar allt HP.
Det känns omöjligt.

Jag tänker på Kauris ord innan hon stängde dörren.
"Vi ses."
Nej, vi kommer inte ses på länge. Kanske aldrig mer.
Jag känner hur en tår rinner nerför min kind.

Plötsligt bryts tystnaden av någons panikslagna skrik. Alla börjar ropa, skrika och knuffa sig fram.
Några står bara helt stilla medans andra springer.
Jag hör till de första, de som står stilla. Jag har fortfarande svårt att ta in vad Kayaba sa.

Plötsligt se jag en tjej med hög tofs tränga sig fram genom folksamlingen.
Jag hinner se en skymt av hennes ögon innan hon försvinner mot en gata.
Blåa och gråa som växlar från mörka till bleka till ljusa till...
Maaya

Jag vet inte vad som flyger i mig men jag följer efter henne.  Hon är trotts allt den ända jag "känner" här.

Maaya halvspringer snabbt, och korsar torg och viker in på gator.  Hon verkar veta vart hon ska.

Jag håller mig lite på avstånd. Ibland tror jag att hon ska upptäcka mig men om hon gör det så låtsas hon inte om det.

***

När vi kommer ut ur staden börjar hon springa. Hennes ljusa tofs guppar i vinden och hennes kropp rör sig rytmiskt när hon springer.

Varför tänker jag ens på det?

Varför följer jag efter henne?

Jag skakar lätt på huvudet för att bli kvitt alla tankar och börjar springa.

***

Vi har för längesedan lämnat ängarna runt The town of beginnings och springer nu i en ganska mörk skog.

Varje gång Maaya pausar tror jag att hon ska vända sig om och säga att hon upptäckt mig.

Nu stannar hon igen och drar med två fingrar för att få fram menyn. Hon klickar runt och får fram en vattenflaska.
Jag blir genast törstig när jag ser henne dricka.
Plötsligt vänder hon sig om och jag duckar snabbt bakom en sten. När hon vänder sig framåt igen är  jag nästan säker på att hon ler.
Nästan säker.

Hon ställer försiktigt ner flaskan på marken, gör något med menyn och börjar springa igen.

Hon lämnar flaskan,  tänker jag förvånat och går långsamt fram till den. Långsamt sträcker jag fram ett finger och petar på den.  En ruta kommer upp.

Vatten står det. Jaha det var ju en överraskning.
1/2 står det också. Jag tolkar det som att flaskan är halvfull.

Medan jag dricker hinner jag tänka varför? 
Men jag slår bort frågan, lägger till flaskan i menyn och fortsätter springa. 
Jag ser inte Maaya, men hon är väll där framme någonstans.
Plötsligt svänger vägen.
Jag stannar och går sakta runt kröken men stannat tvärt. 
För där står Maaya.

"Du kan komma fram." Hon sätter armarna i kors och ser bestämt på mig när jag sakta kommer runt kröken.

Hur länge har hon vetat att jag följt efter henne?

Det blir en pinsam tystnad medans hon granskar mig och jag henne.
Tillslut bryter jag tystnaden.

"Hur länge har du.....eeh vetat att jag var bakom" frågar jag i en låg ton.

Hon ler snett.

"Redan i the town of beginnings. Du är ju inte så diskret direkt."

Jag ser irriterat på henne men innan jag hinner svara fortsätter hon.

"Jag tänkte se hur långt du skulle följa efter. Det är inte så många som skulle våga sig in i den här skogen innan de levlat upp. Och du verkade mer vara av den mesiga sorten.

"Varför skulle jag inte våga mig in här?! Jag har inte mött något monster sedan vi kom in i skog.."

"Det är för att jag har sprungit först dumskalle och dödat alla monster som kommit i vägen!" avbryter Maaya mig och drar fram sitt svärd.
Jag följer det varsamt med blicken.

"Varför?"

"Vadå varför?"

Jag tänker en någon sekund ovan jag svarar.

"Du kunde bara skadat dem och sprungit förbi dem."

Ett rött ljus och en kraftig vind från Maayas håll får mig att lägga armen framför ögonen som skydd.
När jag tar bort armen ser jag Maayas svärdspets tre decimeter ifrån mig.  Jag sväljer.

"Skulle jag lämnat monstrerna till dig? Ha! Du skulle inte stå här om det inte vore för mig."

"Skulle jag visst! " utbrister jag och rodnar lite när jag märker att jag låter som ett barn.
Maaya ler och sänker svärdet. Hon stoppar det i sin skida medans hon säger:

"Eller hur. Jaja anledningen till att jag stoppade var för att fråga dig varför du följer efter mig. "

Hon tittar upp mot mig med uppfordrande blick.

"Jag....du är liksom den ända jag känner här....eller jag har inte pratat med någon annan så jag tänkte..."
Jag låter meningen dö ut.

Maaya fnyser till.

"Typiskt nybörjare och tro att alla är snälla små lamm som man kan teama upp med hursomhelst." muttrar hon.

Jag känner hur ilskan börjar pulsera i min kropp. Mina ögon blir vassa och blänger på Maaya. Jag lägger handen på mitt svärdfäste och kramar det med handen. Hårt.

"Du! Kom inte här och lek att du vet allt, för det gör du inte! Du är inte bäst och oövervinnerlig eller vad nu tror och jag är inte så svag som du tror!"
Det sista skriker jag ut.
Jag drar snabbt efter andan.

"Vet du vad? Du behöver inte ha mig här. Jag kan hitta ut ur den här skogen själv. Hejdå! "

Jag vänder mig om och rusar in i den mörka skogen.

Jag känner att tårar samlas i mina ögon medans jag springer. Varför vet jag inte.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Jaha....Tredje kapitlet ute. Vet inte om jag fick till det så bra då jag fick idé brist i mitten av kapitlet.
Jaja...jag har lite planer för Maaya så.. (dun dun duuuuun!)
♡ha det gött!
/Minnizz