Invisible ~M&M

0.5 Otrevlig

{Marcus}

"Eeyy, sångbögen!!"

Jag ignorerade den mörka rösten som kallat på mig och fortsatte genom korridoren. Fan vad jag inte ville möta honom nu.

"Hör du dåligt eller?!"

Jag kände hur han greppade tag om min tröja. Fan.

"Jag hörde att du sagt att alla i denna skolan stöttar dig och din fjantiga bror i en intervju" skrockade han. "Är du rädd att folk ska få veta sanningen??"

Hans grepp om mig gjorde det omöjligt för mig att röra mig och min blick låg envist i marken.

"Jag vill inte att fansen ska oroa sig" mumlade jag och ännu ett mörkt skratt lämnade honom.

"Tro mig, det kommer dom inte" flinade han och puttade hårt in i mig i skåpen som befann bredvid oss.

En hög smäll bröts ut och jag antar att ett flertal elever vänt sin uppmärksamhet mot oss av det plötsliga ljudet. Jag kände hur hans hand kraftigt träffade min kind och en smärta spred sig inom mig.

"Tror du någon verkligen bryr sig om dig?!" Frågade han högt. "Ingen gör det, dom ser bara inte den äckliga snorungen som gömmer sig inom dig!" Spottade han ur sig och lät min kropp dras mot skåpen, ner mot marken.

Han hade släppt mig och vände sig om.

"Äckel" sa han.

Mina ögon hade slutits där jag låg lutad mot skåpen. Min kropp skakade och värkte, men ingen brydde sig om mig. Dom tyckte antagligen jag förtjänade detta.

Jag kände hur en hand placerades mot min arm och min kropp ryckte till av den plötsliga beröringen. Mina ögon kneps hårdare ihop och jag väntade på att nästa slag skulle komma, som aldrig kom.

"Det är lugnt, jag kommer inte skada dig"

Förvånat öppnade jag upp ögonen av den ljusa rösten och möttes av en blond tjej som hängde framför mig.

"Hur är det?" Frågade hon och obekvämt hasade jag upp mig till en sittandes ställning.

"Ehm bra" svarade jag kort och kollade nervöst runt om oss för att se vilka som tittade.

Tjejen framför mig var lite som jag faktiskt, fast kanske mer osynlig. Hon fick aldrig några ord efter sig eller slag, hon var bara utfryst.

"Vill du ha hjälp?" Frågade hon och jag kollade in i hennes nyfikna ögon.

"Ee, nej tack" sa jag och kravlade mig själv upp på två ben.

Hon stod snart bredvid mig med ett leende på läpparna.

"Elvira" sa hon glatt och räckte fram sin hand.

"Marcus" mumlade jag, utan att ta hennes hand och borstade lätt av mina kläder efter besöket på golvet.

"Du behöver inte ignorera mig för att alla andra gör det" sa hon.

"Jag ignorerar dig inte" muttrade jag och undvek hennes blick.

"Inte? Du är väldigt otrevlig iallafall. Du har inte ens sagt tack för att jag hjälpte dig" sa hon och med sur blick kollade jag in i hennes ögon.

"Jag behövde inte ens din hjälp" snäste jag och försökte trycka mig förbi henne, men blev snabbt stoppad.

"Hade inte jag kommit hade du legat kvar på marken och sett lika dum ut som tidigare. Du kan ju vara liite trevlig ändå"

"Okej, fine. Tack" sa jag och tog mig tillslut förbi henne och skyndade genom korridoren.

Gränsen går faktiskt vid att bli vän med någon som är ännu längre ner än mig.

---

Maciboi goes idiot efter att ha blivit misshandlad av en annan idiot :)