Har du inga känslor kvar för mig?

26 - överraskningen

Smilla stod och små skuttade på stället, hon var fortfarande helt hype. Martinus stod och nästan garvade åt henne, hon var ju ändå lite larvig. Själv stod jag bara en liten bit bakom dom och tittade på huset, in i ett fönster, som skulle kunna vara till Marcus rum. Jag tänkte på vad jag skulle säga, är detta verkligen en bra idé? Jag kanske bara borde dra hem igen, fast det är inte så lätt. Jag tog ett djupt andetag och sa till mig i huvudet, bara vara dig själv.
Mina vita Converse var nu på den trappen som var upp till dörren in till doms hus, sakta drog Martinus ner handtaget på dörren och den öppnades in till en stor hall.

- Wow! Sa Smilla och tittade sig runt.

När jag böjde mig ner för att knyta upp mina converse, hör jag någon komma ner för trappen.

- Jeg skal gå ned og hent..

Marcus avbröt sin mening av att stanna upp mitt i trappen och våra blickar möttes. Jag tittade på honom, han tittade på mig. Fyfan vad fin han är. Jag ville bara springa upp till honom och krama om hans vältränade kropp, men det funkade inte riktigt så, han var i chock, i chock av att se mig. Tystnaden som låg i hallen bröts av honom själv.

- Josephine? Sa Marcus frågande med en förvånad blick. Jag nickade.

Och nu hörs ännu ett par trippande steg som kommer nerför trappen. Det var en tjej. Med brunt, nästan svart, halvlångt hår.

- Tok det så lang ti..

Tjejen med ett leende på sina läppar kom springandes ner för trappen och stannade till bakom Marcus. Hon fångade blicken på mig, det där leendet var inte lika stort nu som förut. Jag stelnade till. Det var nästan som en kniv hög i magen på mig.

Fan. Vad ska jag göra? Usch, hatar sånna här stela situationer. Varför kan ingen rädda detta? Hon bara liksom, glor på mig. Vem fan är den där tjejen egentligen?

- Jag kanske bara borde gå, mumlade jag och knöt snabbt ihop mina skor igen, drog på mig min jacka och öppnade dörren för att gå ut, men stoppades av att någon tog tag i min arm.

Stelt 2.0