Smile Over Spilt Coffee (Blanche Fanfiction)

6 maj 2017 kl 08.40

När jag sätter mig på bussen som ska ta mig till arenan ringer jag Ellie. Hon svarar efter första signalen.
- Allô? säger hon på franska.
- Hey, it's me.
- Hey, suckar hon.
- Are you mad? frågar jag oroligt.
- Of course not. I was confused and worried yesterday, but I'm fine now.
- Okay, good. I'm really sorry about how things ended yesterday, säger jag skamset.
- Me too. You scared me.
- Ellie, I cannot tell you how ashamed I felt afterwards. You didn't deserve that at all.
- It's okay. Just don't do it again, säger hon dröjande.
- I won't. Look, today's rehearsals finish at five pm and then Kristin and I have some interviews to do, but I think we'll be finished at like six or so, and then you and I can do something if you'd like.
- Okay. Can we go out to dinner? It's always a safe option.
- Of course. I promise tonight won't end like last night, försäkrar jag.
- No. I have another ending in my mind for tonight, säger hon mjukt.
Mitt hjärta slår ett extra slag och jag blir genast nervös.
- Okay. We'll talk more tonight Ellie, I'm at the arena now. I'll text you later.
- Yes. Think about me today, Hanna, säger hon.
Hon säger det med djupare röst för hon vet att det driver mig till vansinne, men på ett bra sätt.
- I will, don't you worry about that, säger jag.
Vi säger hejdå och när jag ska trycka av samtalet skakar mina händer och mina handflator är alldeles svettiga. Jag ler för mig själv och skakar på huvudet. Jag är galen i henne.

- Du strålar, vet du det? säger Kristin när vi äter lunch mellan repetitionerna.
Jag ler snett.
- Gör jag?
Hon nickar.
- Det känns inte riktigt så. Inte efter igår, suckar jag.
- Just ja, hade ni kul? Blev det mycket alkohol? säger hon och ser på mig med nyfikna ögon.
- Vi drack en del, ja. Men det är inte därför jag mår som jag gör idag. Vi hade kul ända tills jag... alltså, jag vet inte vad som hände, men jag blev arg. Väldigt arg.
Kristin suckar och rör runt med sugröret i sin islatte.
- Varför då? Gjorde hon illa dig?
- Nej. Någon gjorde illa henne, och det slutade med att jag också gjorde det.
- Säg inte att du slog henne! utbrister Kristin.
- Men nej! Självklart inte. Vi gick till den där klubben, du vet, och någon random snubbe började tafsa på henne och säga en massa olämpligt skit. Jag blev arg och knuffade omkull honom. Och jag kanske hotade honom lite också, säger jag tyst.
- Hanna för fan, mumlar Kristin och tar sig för pannan.
- Men det var ju hans eget fel! Vad skulle jag ha gjort, låtit henne bli våldtagen? utropar jag.
- Jaha, och sen då? säger Kristin trött.
- Sen blev jag arg på henne för att hon inte verkar fatta hur mycket jag tycker om henne. Jag skrek åt henne och lämnade henne ensam utanför klubben.
Kristin slår handflatorna i bordet så hårt att jag rycker till.
- Hanna! För fan! säger hon igen. Vad var det jag sa? 'Bete dig inte mot henne som du gjorde mot Ida', och ändå är det precis det du gör!
- Jag vet, Kristin! Tror du inte att jag skäms? väser jag mellan tänderna.
Hon suckar.
- Har du visat att du tycker om henne så mycket som du faktiskt gör? Har du gjort något som har fått henne att förstå det?
Jag är tyst i några sekunder.
- Nej, jag har väl inte det, mumlar jag till slut.
- På vilken planet känns det rimligt att skälla ut henne för att hon inte förstår det då? säger Kristin irriterat. Ska ni ses något mer?
Jag nickar.
- Ja. Ikväll.
- Då så. Då har du din chans. Charma henne ikväll, ta henne med storm! Bevisa för henne att du faktiskt är förälskad i henne, säger Kristin bestämt. Hon får ju dig att stråla som en sol. Låt henne inte försvinna på grund av ett snedsteg från din sida.
- Mhm, hummar jag.
- Lova! utropar hon och slår handflatorna i bordet igen.
- Okej, okej! Jag lovar! säger jag snabbt.
Hon ler retsamt mot mig och jag kan inte låta bli att fnissa åt henne.
- Jag förväntade mig inte en utskällning. Och från dig av alla människor! säger jag.
- Förlåt, men jag var tvungen, säger hon och blinkar mot mig.

Det blir kväll och när det är tjugo minuter kvar tills Ellie kommer är jag långt ifrån klar. Jag far runt som en virvelvind i rummet i jakt på den perfekta outfiten. Sminkningen och håret är fixat, men jag har bytt kläder, och underkläder, säkert tio gånger. Jag svär frustrerat och till sist nöjer jag mig med matchande vita spetsunderkläder och en ljusrosa fodralklänning med tunna axelband som går i kors över ryggen. Jag hinner inte dra igen dragkedjan som löper längs med min ryggrad innan det knackar på dörren. När jag öppnar och ser Ellie blir jag alldeles varm inombords. Hon har på sig en mintgrön skaterklänning med tunna axelband. Det lätta, tunna tyget följer vackert med i varje liten rörelse hon gör. Hennes mörkblonda hår är, som alltid, utsläppt över hennes bara axlar.
- Hi, säger hon och ler blygt.
- You're stunning, får jag fram.
- So are you.
- Do you want to come in for a minute?
Hon nickar och kliver in i rummet. Jag iakttar henne, och när hon vänder sig om och hennes blick möter min ler hon och rodnar.
- I can't stop looking at you, säger jag.
- You don't have to, säger hon.
- How lucky am I? säger jag, mer åt mig själv än åt henne.
Hon fnissar.
- Can you zip me up? frågar jag.
Hon nickar. Jag vänder mig om känner hur hon långsamt drar upp dragkedjan på klänningen. Hon står så pass nära mig att jag känner hennes andedräkt kittla i nacken. Plötsligt omfamnar hon mig bakifrån och jag känner hur hon kysser mig försiktigt på axeln. Jag suckar lätt av välbehag och när hon hör det fortsätter hon. Hon kysser mig på halsen, i nacken och på axeln, om och om igen. Jag vänder mig snabbt om och låter våra läppar mötas. Hon kysser mig intensivt och trycker sig hårt mot mig. Jag slutar kyssa henne och tar ett steg tillbaka.
- There, there. Easy baby girl, viskar jag och smeker hennes kind. Dinner first, dessert after.
Hon rodnar genast och slår ned blicken i golvet.
- Sorry, säger hon.
- I'm as eager as you are, but I want this night to be perfect, okay?
- Me too.
- Okay, let's go. We have a table reservation we gotta stick to, ler jag.