Smile Over Spilt Coffee (Blanche Fanfiction)

29 april 2017 kl 08.28

Några veckor senare är vi på plats i Kiev, Kristin och jag. Idag ska vi jobba i presscentret vid arenan och göra de sista förberedelserna inför repetitionerna som börjar imorgon. Det är en varm vårdag i den Ukrainska huvudstaden och solen värmer mitt ansikte när jag lämnar vårt hotell. Jag går över gatan och in på ett kafé. Uteserveringen är full med människor men inne på kaféet är det i princip folktomt. Jag beställer en islatte och kollar snabbt igenom mina olästa sms. Ett av dem är från Kristin.
Kristin, assistent
Jag är på väg till arenan, väntar på dig i presscentret.
- Skit också, är hon redan på väg? mumlar jag för mig själv.
Jag lägger ned mobilen i väskan, tar islatten och gör mig redo att stressa till närmaste busshållplats. Jag vänder mig snabbt om i tron om att jag ensam på kaféet, men tydligen har ytterligare en person kommit in, för jag hinner inte ta mer än ett steg mot dörren innan jag krockar med någon. Jag lyckas spilla större delen av min islatte på personen och när jag tar ett steg tillbaka ser jag att det är en ung tjej som, till min stora förtret, har en vit t-shirt och en grå kjol på sig.
- Åh, precis vad jag behövde. Helvete, mumlar jag.
Jag ställer ned islatten på disken igen och får tag i några servetter.
- I am so sorry, are you okay? frågar jag tjejen.
Hon ser ned på sin outfit som nu har stora kaffefläckar på sig.
- Yes, I am okay, but not my shirt I think, svarar hon lugnt.
Hennes röst är djup och hon bryter på ett språk som låter som franska, men jag är inte helt säker. Jag ger servetterna till henne och ser på när hon halvhjärtat försöker torka bort det värsta spillet från tröjan.
- I am so clumsy, I don't know what's going on with me! säger jag och skakar på huvudet. Also, that's not gonna do it! I've got an extra shirt with me, if you want to borrow it?
Den unga kvinnan ser tveksamt på mig.
- Only if it's okay with you, säger hon tyst.
Hennes röst är otroligt vacker.
- Absolutely. Although, the shirt has long sleeves, so you might get a little... hot.
Jag sväljer hårt. Det är inte bara hennes röst som är vacker. 
- It's fine, säger hon.
Jag frågar om kaféet har en toalett samtidigt som jag tar upp den vita skjortan som jag tog med mig, i fall att det mot förmodan skulle bli kallt. Killen vid kassan pekar mot en dörr i bakre delen av lokalen.
- Here you go, säger jag och ger skjortan till tjejen.
- Thank you, säger hon och försvinner mot toan.

När jag sitter och väntar på att tjejen ska komma tillbaka ringer Kristin. Jag blir alldeles kallsvettig. Jag har helt glömt bort att jag faktiskt har ett jobb att sköta. Jag förklarar att jag har stött på patrull och att jag blir lite sen. Som tur är frågar hon inget, utan säger bara att jag ska skynda mig. Jag säger att jag ska försöka, och att jag räknar med att vara på plats om ungefär en timme. Vi lägger på samtidigt som den unga tjejen kommer tillbaka, och när hon gör det tappar jag nästan hakan. Min figursydda skjorta sitter tajt på henne och framhäver hennes överkropp på ett helt fantastiskt sätt. Hon drar en hand genom sitt mörkblonda hår och rodnar en aning när hon ser att jag granskar henne.
- Thank you again, it's a nice shirt.
- I think it looks better on you than it does on me actually.
Hon slår ned blicken i marken och ler ett litet leende. Hon verkar vara otroligt blyg. Jag ställer mig upp och går fram till henne.
- What were you going to order? frågar jag.
- Just coffee. Black.
Jag nickar och går återigen för att beställa, men inte åt mig själv den här gången.
- One regular coffee, please, säger jag till baristan bakom disken.
Jag vrider på huvudet och blinkar mot tjejen. Hon ser frågande på mig. Jag betalar och återvänder till henne med en rykande het kaffe i handen.
- For you, säger jag och ger henne muggen.
- You didn't have to.., börjar hon, men jag avbryter henne
- Nonsense! I stained your shirt, it's the least I can do, ler jag.
- Thank you. Again, fnissar hon.
Vi står tysta i några sekunder. Jag försöker febrilt komma på något att säga. Det är inte likt mig att vara förstummad. Plötsligt slår det mig att jag inte ens vet vad hon heter.
- I'm Hanna. What's your name?
- Ellie, säger hon.
- It's nice to meet you, Ellie, säger jag och vi skakar hand. Do you want to sit down? Maybe talk for a bit?
- Okay, mumlar hon.
- Should we go outside? frågar jag.
- No, let's sit inside please.
Jag nickar och vi slår oss ned mitt emot varandra vid ett litet, runt bord. Förutom baristorna är vi helt ensamma i lokalen.
- You have quite the accent, säger jag.
- Yes, säger Ellie tyst. Does it bother you?
Jag ler och ser in i hennes grönblåa ögon.
- Not at all. I think it's kinda cute.
Jag vet inte varför jag flörtar med henne, men hon är otroligt söt och charmig och på något sätt dras jag till henne.
- So what's your mother tongue? Where are you from? frågar jag.
- I'm from Belgium so I speak French mostly, but I can speak Hebrew, Dutch and also English obviously, förklarar hon och drar en hand genom håret.
Jag lägger märke till att hon pratar lika mycket med händerna som hon gör med munnen. Hennes händer gör små gester och rör sig lugnt i takt med det hon säger. Det är gulligt.
- Well, that's cool. Are you in Kyiv for the Eurovision Song Contest?
Hon ler och blir generad igen.
- Actually yes.
Jag nickar. Jag antar att hon ska gå på semifinalerna och/eller den stora finalen.
- That's the reason for which I'm here too. I'm a Swedish journalist and my assistant and I are in Kyiv to write several articles about Eurovision.
- Journalism seems like a cool job.
- It really is, ler jag.

Vi sitter pratar i någon timme. Vi klickar verkligen och kommer bra överens. Jag skulle kunna sitta och prata med henne hela dagen, men jag är redan sen till jobbet. När vi ska skiljas åt känns det som att ingen av oss egentligen vill det. Plötsligt frågar Ellie något som får mig att bli varm inombords.
- Can I have your number?
Jag ler snett och rodnar.
- What for? frågar jag.
Nu är det hennes tur att rodna.
- I have to return your shirt, säger hon tyst.
- Oh, of course! säger jag.
Vi byter nummer och jag känner mig som hypnotiserad av henne, hennes sätt att röra sig, hennes sätt att prata, hennes blyghet.
- Can I take you out to dinner some night? frågar jag tveksamt.
- Like a date? säger Ellie, minst lika tveksamt.
- I would love for it to be a date, but we can call it whatever you want.
Ett leende sprider sig på hennes läppar.
- Okay, säger hon. I am free tomorrow night, is that good for you?
Jag suckar lättat.
- Yeah, tomorrow works for me. I'll text you the details.
- Mhm, okay. See you tomorrow.
Jag ser misstänksamt på henne.
- Ellie, before we part ways I have to ask, how old are you?
- I'm seventeen. I will be eighteen in June. You?
Jag blir helt paff. Sjutton år bara?
- I'm twentysix. I must seem like an old woman to you.
Ellie fnissar.
- No no, Hanna. Age is just a number.
- Okay, good. Well, I'll talk to you soon, säger jag.
Ellie nickar och vi skiljs åt.