Hon II

19 3 0
                                    

Det kändes som om vi gick i evigheter.
Som om världen helt plötslig bestämt sig för att för att dra ut på det här ögonblicket så länge som möjligt.
Eller så är det bara så det känns när man går mot sin egen avrättning.
Jag tänkte på min familj. 
Det kändes nästa overkligt. För några dagar sedan hade jag varit hemma. Jag hade haft en framtid att längta till, ett liv. Det var borta nu.
Korridoren tog slut. Vi gick genom en metal dörr och jag hörde den slå igen bakom oss.
Framför mig i mitten utav en rad med vakter, stod en kvinna. Hon var ungefär lika lång som mig men mycket kraftigare byggd. Det var ganska solklart att hon var ledaren.
-Så,häxa, äntligen möts vi.
Hennes röst var klar och len. Inte vänligt len utan len på ett inövat sätt. Troligen för att ge folk intrycket av att hon var att lita på.
Hon ser på mig. Ser ut som om hon väntar på något.
Sedan går det upp för mig att hon troligen väntar på svar. På att jag ska tala till henne. Men inte på att jag ska prata, på samma sätt som alla alldagliga människor. Nej, hon vill att jag ska sjunga, hon vill veta om legenderna, sagorna, ryktena som går om folk som gick in i skogen och såg en flicka som sjöng och fick svar av träden är sanna.
Hon fortsätter att stirra på mig med sina mörka, genomträngande ögon.
Så jag nynnar med en nästan uttråkad ton,
-Nie threi ca-el?
(Vad vill ni mig?)
Bara någon som kände mig väl skulle kunna urskilja den lilla darrningen på min röst.
Ett leende sprider sig över hennes ansikte. Det här är vad hon hade hoppats på. Bevis på min missbildning. Att jag är annorlunda. Farlig.
Nu kan hon göra vad hon vill med mig.
Och ingen kommer att försöka stoppa henne.
______________________________________________________
Heeeeeej!😅
Så... Den här uppdateringen tog runt 3 månader... Men till mitt försvar så hade jag det klart för länge sedan, jag hade bara tänkt att mera skulle hända under dom här två kapitlena...  Men nu är jag tillbaka!!!

Den mörka sidanحيث تعيش القصص. اكتشف الآن