Den mörka sidan

Tystnaden

Det är kväll nu. Allt är tyst igen. Efter mitt "samtal" med kvinnan beordrade hon vakterna att ta mig tillbaka till cellen. Det är nästan vindstilla. Jag kan inte ens höra syrsorna som bor i det långa gräset som växer vid gluggen. Tystnad.
Ett inget som slukar allt. Jag har fått nog utav tystnad. Just nu är min enda önskan att få den att sluta. För när det är tyst fins det inget som distraherar dig. Jag är ensam. Så ensam. Ljudet av tystnad kväver mig. Luften är för tunn. Så jag skriker.
För allt jag är värd.
För allt jag har förlorat.
För allt jag saknar.
För ilska.
För tårarna.
Och för det fördömda hoppet som fortsätter att följa efter mig. För allt.
Vakterna kommer in.
Dom frågar vad det är med mig, vad som är fel med mig. Dom borde veta. Varför skriker en isolerad fånge? Har dom aldrig hört tystnaden? Troligen inte. Dom fortsätter att försöka kommunicera med mig, över rösta mitt skrik.
Sedan tystnar jag. Men inte pågrund av dem. Nej, jag hör knappt vad dom säger. Dom låter så långt bort. Jag kan inte urskilja ett ord av vad dom säger.
För jag hör något annat. Något jag aldrig trodde att jag skulle få höra igen.
Skogen. Den svarar. Den har hört mig.
Och imorgon kommer den att befria mig.
______________________________________________________Hay,
som sagt hade jag skrivit mer än jag behövde för det förra kapitlet så här är det! Men nu får ni troligen vänta ett tag..😂 Stay tuned, and I'll see U all later,
Bye!!!