Den mörka sidan

Sömn

Jag har inte sovit på två dygn. Jag kan knappt röra mig. Hela mig vill bara falla ihop men hjärnan försöker få mig att tänka. Om jag somnar kan jag inte höra. Om jag inte hör så vet jag inte. Om jag inte vet kan jag inte rymma.
Men efter ett tag så slutar alltid hjärnan att fungera och allt förnuft går på semester. Jag somnar. Jag drömmer. Om någon jag inte vill se igen. Aldrig någonsin. Jag drömmer om första gången jag mötte honom.
************
Det var mörkt ute. Kväll. Vinter.
Det regnade. Det enda som lyste upp vägen var gatuljusen som spred sitt flickande ljussken över asfalten. Han stod där. Vid en av gatlyktorna, tillsammans med folk han kallade sina vänner, men som han knappt visste mer än namnet på.
Dom skrek och skrattade. Som sånna människor gör. Jag gick så snabbt jag kunde förbi dom. Ingen av dom verkade märka någonting. Men sen...
Vände sig en av dom. Han. Han bara såg på mig. Sa inte ett enda ord. Sen vände han sig tillbaka till sina vänner. Jag tvivlar på att han kommer ihåg det. Att han kommer ihåg den skumma tjejen som gick ensam i mörkret. Jag är bra på att gå obemärkt. Men jag glömmer inte lika lätt. Även om jag har försökt.
______________________________________________________

...
Det där hände. Skulle uppskatta om någon kommenterade vad jag kan förbättra, eftersom dom senaste kapitlerna inte gått så bra. Sååå...
... Bye..?