Flickan som försvann

Skuggan

Det räcker!
Skrek jag rakt ut i matsalen.

Killarna kollade konstigt på mej och jag känner hur tårarna försöker tränga sig fram så jag springer ut ur matsalen och ut genom porten.

När jag kommit ut ur byggnaden så gick jag och satte mig på en bänk.

Jag drog upp knäna och begravde huvudet och då brast det.

Tårarna forsa ut och alla tankar som bara flyger runt i huvudet är "hur kunde hon veta" "varför var hon tvungen att berätta" mitt tänkande avbryts av att jag känner en hand på min axel.

Jag torkar bort tårarna och tittar upp.

"Vad vill du?" Frågar jag arg och ledsen.

"Jag ville bara be om ursäkt" sa Hon

Thilda vill alltså be om ursäkt nu när alla går runt och mobbar mej?! Hur dum får hon vara?

"Ska du komma och be om ursäkt nu när alla redan har hört dina lögner?"

"Ja det ska jag! Men det e faktiskt inga lögner då alla ändå märker att du gillar Daniel!"

Jag säger inget jag bara reser mig upp och springer ner i skolans källare.

Jag satte mej på golvet och lutade mig mot väggen och bara satt.

Efter en stund hör jag något och sen börjar en svag siluett som bara bara blir starkare och starkare tonas upp framför mej.

Efter 1 minut tänds lampan och då ser jag vem det är.

"Daniel! Du skrämde halva livet ur mej!" Sa jag argt.

"Förlåt men asså jag har en sak jag måste berätta" sa han väldigt nervöst.

>Daniels perspektiv<

Efter att jag sa sådär blev jag väldigt nervös då jag inte visste hur hon skulle reagera.

"Asså jo... eh emm... jo det är såhär att... jag gillar dej Sabina" Sa jag.

Hennes ansiktsuttryck gjorde mig väldigt nervös.

>Sabinas perspektiv<

Dem tre orden fick hela mig att bli varm och det börja flyga runt fjärilar i hela min mage.

"Jag gillar dig också!" Sa jag glatt.

Han började gå mot mej och nu skilde det bara några centimeter mellan våra läppar och jag bestämde mig för att radera dem centimetrarna.

Jag lutar mig fram och vi möts i en kyss som han besvarar.