Varg systrar

Jagade

Vi satt helt tysta, och kollade in i varandras skrämda ögon. Då hörde vi en röst, som inte tillhörde poliserna: "Ni letar på fel ställe, här har inte en människa gömt sig på hundratals miljoner år!" Jag kollade ut och såg Olivia! Tack o lov för det! "Jaha, men dom kanske har gjort det!" "Omöjligt, det finns björnar, och vargar här..." Sa Olivia och fnös. Hon spelade så himla bra teater!  "Okej, så dom kan inte vara här?" "Nää." "Kan du följa med till polisstationen, vi vill förhöra dig "  "Sure" Sa Olivia nonchalant och följde efter poliserna bort från skogen.
Vi satt tysta en stund till innan vi beslutade att gå ut. Men det skulle vi inte ha gjort! En polis som var lite längre bak fick syn på oss och ropade till dom andra, sedan började alla springa efter oss. Vi sprang så fort vi kunde, och hoppade nerför sluttningar...Snart kom vi till en flod där vi hoppade i så försiktigt vi kunde. Vi försökte hålla hos ståendes där vi var men strömmen var för stark! Vi fördes med nedströms, så tysta vi kunde trotts att man krockade med stenar och började blöda lite var som helst. Tillsist lyckades Jag ta mig upp på en stock och greppade tag om Emmas handled o drog upp henne också. "Tack." Flämtade hon fram. Jag bara kollade förbi henne, för rädd för att svara. Det var Emma som såg det förskräckliga: Ett VATTENFALL!! Strömmen blev så stark att jag kastades av och Emma lyckades hålla sig kvar med Armen runt en stark gren som stack ut. Ljuder man många gånger hört på tv var nu skräckinjagande och jag kved till av rädsla när faller bara var en meter ifrån mig. Emma hade redan åkt ner tillsammans med stocken och jag var nu i luften. Vatten fyllde både näsa o mun och gjorde det svårt att andas! När jag slog i en sten kände jag att jag fick ett blödande sår på ryggen. Men helt plötsligt kändes det som att fallet dämpades!? Jag landade licksom mjukare en jag hade tänkt mig. Mycket mjukare. Jag såg Emma strax framför mig helt koncentrerad på att ta sig upp på Marken igen, hon blev jätteglad då jag också hade lyckats komma upp, trots mina skador som Emma också hade. Jag hostade upp, Lite vatten jag hade varit tvungen att Svälja på vägen ner. Emma hade sjunkit ihop bredvid mig och jag gjorde det samma. "Jag orkar inte gå just nu, kan vi vila, lite?" Tveksamt på hur långt försprång vi hade svarade jag ändå "Ja". Emma lutade sitt huvud på min axel och jag lät henne somna i den positionen. Jag brydde mig inte jättemycket om vad som hände med mig själv, men att se sin ett år yngre syster sova mitt på dagen...Men blod som rinner ut även på vissa klädesplagg, gör ont! Riktigt ont! Jag undrade också hur det gick för Olivia, som bara var 11 år och redan var hos polisen...Ensam. Hon hade varit så duktig, och tagit poliserna bort från oss, men jag visste att hon visste att vi var här. Jag kände det! "Hallå, vem är du?" Sa nån strax bakom mig!? jag vände lite på huvudet och såg...

Vem är det hon ser, kan det va Olivia som har kommit tillbaka?😙