Jag Roberta Nilsson, är egentligen en helt vanlig tjej. är 13 år... Och har en syster som heter Emma (12 år, ett år yngre en mig) Vi är vanliga, bortsett från att vi kan bli Vargar. Våra föräldrar är döda, dom dog i en bilolycka en gång...Så vi är...
...Där stod en kille med rufsigt mörkt hår, röd polotröja, hans bruna ögon tittade in i mina medans han gick fram till oss. "Hur är det?" "Det är okej med mig, men jag är orolig för min syster, Emma!" "Ska jag göra lindor och bandage till Er? Lite medicn?" Jag blev väldigt förvånad över det här, vadå göra? Det kunde man väl inte? "Joo tack det får du gärna göra." Sa jag blygt. " "Okej, när åt ni senast flickor?" frågade han. Emma som fortfarande sov började mumla något i sömnen. "Igår" Svarade jag istället. "Okej, jag kan tyvärr inte sjuta ett djur till er nu, era skador är så mycket viktigare!" Sa han. "Ja"
Killen som tydligen hette Mats beordrade mig om vad jag skulle göra. På ett bra sätt. Vilket påminde starkt om min bästa, bästa vän Mira. Bild på Mira nedan:
Oops! This image does not follow our content guidelines. To continue publishing, please remove it or upload a different image.
Hon var utan tvekan världens bästa kompis! Jag visste att hon saknade mig också... "Så kan du ta vatten på den här, och tvätta av Emmas ansikte?" "Jaa!" Jag reste mig tog pappers servetten och tvättade av den i sjön innan jag sedan styrde stegen mot Emma. Nu var hon vaken. "Vem var det som pratade?" sa hon hackigt. "En kille som heter Mats som hjälper oss." Jag började torka av hennes något blodiga ansikte. "Så" Sa jag sedan. Jag tog min systers hand och sa, "vi går vidare så fort dina sår är lite lindrande!" "Ja" Sa hon.
Mats hade lyckats ta några blad som var stora nog att knyta ihop med varandra som bandage. Detta satte vi runt Emmas lår, som hon hade jätteont i. Vi gjorde nåra såna här, och satte på olika ställen där det blödde, eller bara gjorde ont. Fräst på Emma, jag fick en runt min vrist, som hade gått sönder med sår överallt. "Hejdå, hoppas ni klarar er fint." Sa Mats. "Tack, hejdå." Han gick, efter många tack för hjälpen. Jag hjälpte Emma upp på benen och vi började gå, i hopp om att kunna springa igen imorgon. Våra grejer, hade vi lyckats få tag på för dom hade följt med i forsen och Emma hade hittat dom, men dom var våta. När det höll på att bli mörkt, började vi bygga en enkel koja. Som vi sedan la våta blöta sovsäckar i. "Roberta, jag är hungrig." "Jag med, Emma, vi ser om vi hittar något imon, ett hus eller nån fågel eller något. "Jag saknar Rebecca och Simona..." Rebecca och Simona är Emmas Bästa kompisar. Bild på dom nedan:
Oops! This image does not follow our content guidelines. To continue publishing, please remove it or upload a different image.
"Jag vet, o jag saknar Mira." "Jag förstår" Säger Emma, och ler ett trött leende. Jag tar upp två äpplen ur väskan och ger det största till Emma. "Tack." "Varsågod" Jag tar tankfullt ett bett av äpplet, undrar hur det går för Olivia...Våra mobiler är förstörda, dom försvann ju i vattnet. Men det gör inget, då kan ju inte Tant Louis få tag på oss. Men samtidigt, så kan jag inte få kontakt med Mira o Emma kan inte få kontakt med Rebecca och Simona...Men vi skulle ju hem nån gång iallafall. Det var det sista jag tänkte innan jag somnade. Emmas perspektiv: Jag kunde inte sova. Mina sår brände på kropp o ansikte och jag tänkte på Rebecca o Simona. Jag kunde inte sluta tänka på dom. Inte en sekund, tillsist måste jag ändå ha somnat för allt blev svart.
Kommer dom någonsin få träffa sina bästisar igen?❤Joo det tror jag nog.
