Varg systrar

"Har vi kommit undan?"

Det var alltid svårt att veta hur långt försprång man hade, men nu hade vi iallafall lite för vi sprang på natten. Eftersom att vi har Moa efter oss så kunde vi inte stanna för att vila. "Har vi kommit undan tror du?" Frågar jag Emma. "Nja jag vet inte, jag tror inte Moa ger sig så lätt." "Nää." Tillsist stannade vi iallafall, nån gång måste vi ju vila. "Finns det nån frukt kvar?" "Nej tyvärr" svarar Emma. Istället räcker Emma mig en vattenflaska och jag tar en klunk, räcker sedan över den till Emma igen.  "Vi måste äta nåt." "Jaa!" Sa Emma. Just då kom Olivia och Mats springande! "Olivia!? Mats!?" Utbrast jag. Jag blev så glad att jag de var här så jag gav de varsin kram. "Vi hörde att Moa Helgeson skulle föra er till museet, så vi har sprungit efter er." "Jo vi har märkt att hon vill det", skrattar Emma. "Ni kan få ett fiske spö, och våran pappas gevär...Om ni är hungriga, för vi måste gå nu." Sa Mats, och la grejerna på Marken framför oss. "eran pappas?" Frågade jag ensligt.
"Det är lungt han tycker det är ok." "Aaa, tack!!" Säger Emma innan jag hinner protestera. "Tack..." Säger jag mycket mer tveksamt en Emma. Dom går. "Jag vet inte hur man skjuter, Emma." "Nää, men hur svårt kan det va?! Man trycker iallafall här." En fågel flög över himlen, och Emma sköt. Jag gillade inte detta, vi båda var alldeles för unga! Men vi var tvungna att överleva, så jag slet min blick från himlen o kollade ner på fågeln som låg på Marken. Emma hade träffat. Nu skulle vi få mat. (Puh) Jag satte mig ner på huk, sedan gick vi till en bra plats och jag tände en eld. Medans Emma byggde på vindskyddet. Inatt måste vi sova. Vi båda var trötta, hungriga o irriterade. Jag på Emma för att hon inte hade lyssnat på sin äldre syster. Och Emma på mig för att jag var irriterad på henne.

Jag vaknade mitt i natten av att jag kände mig illamående. Jag kolla upp på himlen o Såg en stor fullmåne, jag svalde hårt o väckte Emma. Som fick panik. Och blev den första av oss som började förvandlas.

Jag dunsade mot marken, med svullna ögonlock och blod rinnande från min kind. Jag kollade efter Emma, hon låg bredvid mig med lyft huvud o kollade på mig. Sedan vandrade min blick efter våra saker. Men dom var inte där!? Vad hade jag o Emma gjort innat?? Vi hade sprungit...Och mått illa? Jag kommer inte ihåg något mer. Då fattade jag: Vi hade blivit vargar. Helt plötsligt kom jag ihåg allting, kom ihåg när vi hade förvandlas första gången, då jag var 10 och Emma var 9...Jag kom ihåg minnen från när jag var 3 och Emma 2. Jag kom bokstavligen ihåg allting.

Vad ska hända nu?! Da da daa!