Är det rätt eller fel familj?

Kapitel 13 ej köart

Antons perspektiv:
Madde hade legat i koma i snart 3 veckor nu och jag hade vart här varje dag efter skolan. När hon vaknar ska jag berätta hur jag känner och att jag ångrar mig över hur jag betet mig.
Jag känner hur handen i min rör sig jag kollar upp och ser ett förvirrat ansikte kolla på mig, jag är snabb med att trycka på den röda knappen så doktorn skulle komma och sen kramar jag om henne och kysser henne på hennes panna, doktorn kommer in och ler när hon ser att Madde är vaken.
"Äntligen har du vaknat, vet du vad du heter och hur gammal du är?" frågar doktorn henne
"Madde och jag är 16"
"Vi kollar alltid med alla patienter som legat i koma om dom vet vem dom är" hon riktar sig mot mig när hon säger det och jag nickar bara.
"Kommer du ihåg varför du hamnat här?" Madde bara skakar på huvudet.
"Vet du vem han är?" hon pekar mot mig och Madde kollar på mig en stund och ler lite men sen försvinner det.
"Ehm jag tror det, han heter Anton"säger hon, jag tar tag i hennes hand och ler.
"Han är din pojkvän och han har vart här hela tiden för att se så du mår bra, du ska vara lycklig som är en sån kille" doktorn ler mot mig och gör sedan några koller på Madde och allt värkar bra så hon får åka hem senare idag om hon inte blir sämre, detta är min chans att ta tillbaka henne för hon kommer inte ihåg att vi bråkar och allt jag gjort.
-
Vi hade vart hemma hos Madde och Andreas ett tag nu, jag och Madde låg i hennes säng och hade det allmänt mysigt med tända ljus då jag vet att hon älskar det och en film på tvn.
"Anton" jag kollar ner på den underbara tjejen och hon fortsätter prata "hur länge har vi varit tillsammans?" hon kollar fortfarande på filmen medans hon säger det, va ska jag säga? Ska jag berätta att vi bråkade och inte är tillsammans?
"Ehm vi va tillsammans för ungefär 3 månader sen men det strulade till sig mellan oss och vi gjorde slut men jag älskar fortfarande dig och skulle göra allt för att få tillbaka dig"
"Varför gjorde vi slut?" nu kollade hon även på mig
"Jo... eh.. asså... jag... tänkte för mycket på mitt rykte och ingrorerade dig i skolan fast jag borde funnits där för dig när du va ny på skolan" jag kan ju inte säga allt jag kallade henne då skulle jag aldrig få henne...
"Jag älskar dig"
"Va? Va sa du?" jag kollar förvånat på henne
"Jag sa att jag älskar dig, jag vet vad som hände men ville se om du talade sanning vilket du gjorde, och jag hörde dig när du va på sjukhuset allt du sa till mig när jag låg i koma" jag kunna inte annat ön att kyssa henne. Skulle hon äntligen bli min igen?