Becoming his queen

Kapitel 25

Jag vaknade av att någon skakade mig lätt på axeln. I ren reflex reste jag mig snabbt upp och kastade personen i golvet.

-Aj! Sa Felix plågat.

Jag satte händerna för munnen i chock innan jag hjälpte honom upp igen.

-Förlåt! Jag är så ledsen! Det är bara en dum reflex! Sa jag panikslaget.

-Nä förlåt mig! Jag borde vetat att man inte kan väcka dig på vissa sätt, svarade Felix med lika plågad röst.

-Mår du bra? Har du ont? Vars har du ont? Frågade jag oroat.

-Överallt, för jag kan inte sluta falla för dig! Sa Felix och log brett mot mig.

Jag kände hur rodnaden spred sig över mitt ansikte och jag vände mig hastigt om från Felix. Han la armarna om mig och lämnade lekfulla kyssar på min nacke. Ett littet fnitter smet ifrån mig innan jag hann stoppa det. Felix märkte såklart det och jag kunde nästan höra hur han log.

-Jag älskar när jag får dig att rodna, sa Felix.

Våra blickar var på en vit vägg som tydligen var väldigt intressant. Helt ärligt hade jag kunnat stå där för alltid.

-Och jag älskar att kasta dig ner i golvet, sa jag och vred på huvudet mot Felix.

Våra blickar möttes och båda två log som idioter. Sakta närmade vi varandras läppar. En ringsignal avbröt våran stund. Felix släppte greppet om mig samtidigt som jag upptäckte att det var min mobil. Jag svarade.

-Hello? Svarade jag.

-Are you trying to run away? Frågade en väl bekant röst.

-No, I'll be back at monday! Svarade jag irriterat.

-Just checking....and how's that little boyfriend of yours? Frågade Luigi.

-You wouldn't dare! I tear you apart if you touch him! Fräste jag åt honom.

-Thanks for the information! See you on monday! Sa Luigi och la på.

Jahapp där var min dag förstörd! Tack Luigi! Notera sarkasmen.

-Vem var det? Frågade Felix.

-En idiot, svarade jag och tog min handväska.

-Har den här idioten något namn? Frågade Felix en smula nyfiket.

-Oroa dig inte, svarade jag och gick ur planet.

Vi kom ner till marken och jag kände Felix ta tag i min arm. Jag vände såklart på mig och vi fick ögonkontakt.

-Luigi? Sa han med frågande ton.

-Du känner mig för väl, suckade jag.

-Du gillar det, log Felix och la händerna på runt min midja.

Jag log och återupptog vår ögonkontakt. Elektriciteten virade sig genom min kroppnär vi kysstes.

...

Vi satt i en rätt så lyxig bil och jag hade helt glömt bort att fråga Felix vars vi var.

-Felix? Vars är vi? Frågade en aning osäkert.

-I....vi är i Brookville, sa Felix nervöst.

Jag slog upp ögonen i chock och la handen för munnen. Det var här mamma var begravd. Bilen stannade plötsligt och jag såg ut genom fönstret. En bit bort stod pappa och Bo. Min blick vändes tillbaka till Felix.

-Gå, jag väntar här. Ta all tid du behöver, sa han vänligt.

Jag kramade om honom och lämnade sedan bilen för att springa ut till min familj. Alla tre kramades om.

-Redo? Frågade Bo oroat när vi brutit kramen.

Jag nickade och vi gick in på en kyrkogård. Här fanns tusentals gravar. Vissa hade ljus tända och andra hade fina blommor. Tillslut kom vi fram till en grav som pappa stannade vid. På graven stod det:

Här vilar Cecilia Boman.
En älskad hustru och kärleks
full mor.
1962 - 1999

Tårarna började bränna bakom ögonen. Bo la en hand på min axel men min blick var fäst på mamma.

-Vi väntar vid ingången, okej? Sa han och jag nickade svagt.

Därefter hörde jag hur deras steg försvann bortåt.

-Borde vi verkligen lämna henne där? Hörde jag min pappa fråga.

-Tro mig! Hon klarar sig, svarade Bo.

Sedan kom de utom hörhåll för mig. Jag satte mig på knä mittemot mamma och såg än en gång på texten. Hon blev bara 37 år gammal.

-Hej mamma, sa jag men det lät nästan som en viskning.

Jag började tänka på de saker jag ville säga henne. Berlocken jag fick på min 17 års dag var i min ficka och jag tog upp den.

-Det är Marie din dotter. Jag vet nästan ingenting om dig. Men du är min mamma. Så såklart älskar jag dig. För du älskade mig och jag hoppas att du fortfarande gör det. Jag vet att du kanske tycker jag är misslyckad. Så jag vill be om ursäkt....för allt. Men jag ska försöka bättra mig. Just nu är det bara svårt....

Tårarna började forsa fram från mina ögon.

-Men jag har träffat en kille som jag verkligen älskar. Han får mig att känna mig värd att leva. Så kanske kan jag komma ifrån allt det kriminella. Då kan jag bli advokat. Och om jag inte kan komma ifrån det så ska jag försöka få Bo utifrån det hela. Jag är glad att jag är din dotter. Det är rätt så knasigt eller hur....jag minns inte dig. Ändå älskar jag dig nästan mer än Felix.

Såklart fick jag inget svar från mamma. Men jag samlade ändå ord.

-Jag vet inte om du såg det, men för 15 år sedan så slogs jag mot en kille som jag trodde var min vän. Om han kunde gå från min vän till min fiende så kanske jag kan bättra mig....och göra dig stolt.

En vind blåste igenom kyrkogården. Jag kanske bara inbillade mig, men det kändes som om vinden smekte min kind. Min syn var suddig av tårar som fortfarande föll ner för mina kinder. Sakta reste jag mig upp och började gå några meter. Sedan vände jag mig om och såg mot gravstenen. Ett leende spred sig på mina läppar och jag fortsatte ut. Utanför väntade pappa, Bo och Felix. De såg ut att prata lite. Men deras blickar föll snabbt på mig. Felix var snabbt framme vid mig och omfamnade mig i hans trygga famn. Jag trodde att jag hade slut på tårar, men de letade sig ändå ner för mina kinder. Pappa och Bo omfamnade mig också. Sen dök en obehaglig känsla upp hos mig. Jag tog mig ur kramen och såg på Bo som hade samma rynka i pannan som mig.