Story of my life (swedish The Fooo fanfic)

Kapitel 12♥

Där inne sitter Ida ihopkrypt till en boll i ett hörn och andas snabbt. Felix sätter sig på huk bredvid Ida och försöker prata med hon.

- Ida? Frågar han.

* Idas POV*

- Ida?

Jag hör Felix röst och tittar försiktigt upp och möter hans blåa ögon. Jag kastar mig i hans famn och börjar gråta på direkten.

- Vad är det som händer?! Gråter jag fram.

- Shhh... Det är okej, allt kommer bli okej. Säger han och stryker med handen över min rygg.

Jag släpper greppet och tittar upp på Oscar och Ogge. Ogge ser helt förkrossad ut och kollar på mig med en ledsen min.

- Jag vill hem... Säger jag och Ogge nickar.

- Vi kan åka hem till mig... Kom! Säger Oscar och vi smyger ut ur huset och fram till deras moppar.

Jag sätter mig bakom Ogge och håller hårt runt hans midja. Han kör efter Oscar och Felix hem till Oscar. Oscar låser upp och jag springer direkt upp på mitt rum och kastar mig på sängen och tårarna bara rinner ner för mina kinder. " Vad vill dom mig?! Vad är det för märke jag har på min hand?! Jag vill inte vara med längre!!" Tänker jag. Jah vaknar ur mina tankar av att jag hör någon knacka på dörren.

- Kom in... Säger jag försiktigt.

Ogge kommer in i rummet och sätter sig bredvid mig på sängkanten.

- Vi behöver nog prata... Säger Ogge och kollar medlidande på mig.

- Ja! Du har verkligen mycket att förklara! Säger jag och torkar bort tårarna från mina ögon.

- Joo... Det är såhär att... Jag, Felix, Oscar och Omar. Vi brukar, eller ja brukade bråka med olika gäng... Felix blev ovän med ett gäng som är inte som alla andra... Deras ledare... Jonas är lite "övernaturlig"... Han är liksom ovanligt stark, snabb och han typ försvinner ibland... För några månader sedan så mötte Felix honom i en "fight" och då såg han hans märke på handen... Ett likadant som du har. Vi tror att du har något med det här att göra för han vill åt dig och ingen annan. Säger han och kollar ner i marken.

Jag fattar ingenting! Är jag nån övernaturlig varelse?!

- Va? Men jag är ju inte... Säger jag.

- Du är nästan starkast av alla killar i klassen och du är snabbast i klassen.... Svarar han.

- Men det är ju inte möjligt! Eller?!.... Säger jag och kollar förskräckt på Ogge.

Han kollar medlidande på mig och sedan ner i marken.

- Nej! Nej! Det får inte vara sant!! Snälla!! Jag börjar gråta igen.

Ogge lutar sig fram och sveper in mig i en mysig Ogge kram.

- Jag... Jag.... Jag vill inte!!! Gråter jag fram.

- Det är okej... Du är okej. Säger han och kollar in i mina ögon.

Jag ler och kollar sedan ner igen. Då kommer jag på att Saga är borta och att jag träffade på Omar när jag var inlåst.

- Ogge?.... Säger jag.

- Ja vad är det Ida? Frågar han och kollar på mig och jag blir genast lugnare.

- Saga är fortfarande borta... Börjar jag.

- Fan! Säger han och reser sig upp samt springer ut ur rummet.

- Och j! Äh! Glöm det! Ropar jag.