Story of my life (swedish The Fooo fanfic)

Kapitel 11♥

* Idas POV*

Aj! Vad ont i ryggen jag har!! Jag vaknar av att jag har en extrem ryggvärk! Jag sätter mig sakta upp och ser att jag inte är i samma rum som Saga. Jag är inne i ett litet rum med ett runt bord och några stolar. Jag hör att det kommer någon som öppnar dörren.

- Tjeeena sötnos! Säger han och går in.

- Vem är du? Frågar jag nyvaket.

- Det är inte viktigt. Svarar han.

Han går fram och sätter sig på en stol vid bordet.

- Varsågod, sätt dig. Eller asså jag menar du har inget val, jag är inte så bra på sånt här. Säger han och blinkar med ena ögat.

Jag kliver upp och sätter mig sakta ner på stolen. Mannen eller om jag ens kan kalla han det, killen ser ut att vara i min ålder och har ljust blont hår. Jag sitter och skakar för att jag är så rädd. Han sitter bara och flinar och det gör inte situationen så mycket bättre.

- Så du är Ida. Säger han och granskar mig från topp till tå.

Jag bara nickar som svar.

- Varför vill han ha dig när han kan få nått mycket bättre? Frågar han sig själv.

Då blir jag intresserad och kollar fundersamt på killen.

- Det måste ha nått med den där saken att göra. Säger han och pekar på mitt födelsemärke som jag har på handen som jag alltid sminkar bort men nu så syntes den.

Märket är formad som en cirkel med en massa olika krumelurer. Jag har alltid undrat vad det är men mamma sa alltid att det inte var nått speciellt.

- Vad är det här för märke?! Frågar jag förvirrat.

- Så du vet inte? Frågar han och flinar mot mig.

- Nej... Det var ju därför jag frågade dummer. Svarar jag och ler inom mig för att jag fick till det så bra.

- Så din pojkvän har inte sagt nått? Frågar han sedan.

- Pojkvän? Vänta... Menar du Felix? Frågar jag.

- Har ni inte gått ut än? Eller vill han inte ha dig? Säger han och lipar mot mig.

Jag lutar mig bak på stolen och lägger armarna i kors.

- Kan inte detta vara över så att du kan gå och sen släppa mig? Frågar jag glatt.

- Om det bara vore så lätt! Svarar han.

- Men tjarå bejb! Säger han och går ut därifrån.

Jag sitter bara på stolen och kollar ner i marken. " Jag kommer aldrig komma här ifrån" tänker jag och känner en tår rinna ner för min kind. Jag sitter där och gråter tills jag får ont i huvudet och slutar genast. Det knackar på dörren och jag rycker till.

- Vem är det? Frågar jag svagt.

- Jag... Säger en välbekant röst.

Han öppnar dörren och kliver in. I handen har han en pistol och jag kollar förskräckt på honom.

- D-d-du ska i-i-inte döda mig vah? Stammar jag fram.

- Hahah! Nej då! Då skulle Felix på spel! Svarar han.

"Varför?! Varför Ida du kan inte bli svag av hans mörka hår och bruna ögon! Han är en idiot och kommer alltid att vara det!" Tänker jag.

- Varför är du här? Frågar jag.

- Varför inte? Får jag till svar.

- För att... Dom t ex har tagit mig. Svarar jag.

- Och? Svarar han.

- Idiot! Mumlar jag.

Han bara flinar och sätter sig på stolen och lutar sig bakåt.

- Det här ska du ha jävligt klart för dig. Jag gillar inte att du och din lilla bitch springer omkring och drar till er uppmärksamhet! Det är en jävel som är efter er och när han får tag på DIG så är det troligen slut för dig. Säger han och flinar.

Jag blir ganska rädd över det Omar sa men jag kan inte låta honom vinna!

- Jag kan klara mig utan uppmärksamhet! Säger jag uppkäftigt.

- Hahah! Jaa det skulle jag vilja se. Svarar han.

- Vadå? Du ligger ju med varje tjej! Säger jag.

- Och vem har sagt det? Frågar han och lutar sig framåt.

- Felix... Svarar jag kort.

- Inte alla. Säger han och flinar samtidigt som han lutar sig bakåt igen.

Jag suckar och går fram till dörren.

- Hur ska du ta dig ut? Frågar jag.

- That's a secret. Svarar han och går fram till mig, sedan blir allt svart.

*Felix POV*

"Fan! Vi tappade bort dom!" Tänker jag. Jag är ingen som brukar svära men ibland så behövs det. Jag, Oscar och Ogge kör omkring och letar efter Ida och Saga, dom har redan varit borta en dag. Alla tre har varsin pistol i fickan, det var det vi hade i väskan som tjejerna tyckte var fjantig. Åååhh! När jag tänker på hon, Ida... Jag kan inte sluta le. Vi fortsätter köra tills vi kommer fram till ett övergivet hus där det står en bil parkerad utanför. " Bara han inte har kommit!" Tänker jag. Vi stannar mopparna och gömmer oss bakom ett träd. Det står två män utanför och vaktar.

- Vad ska vi göra? Viskar Ogge.

- Såhär.......... Svarar jag.

- Uppfattat! Svarar båda.

Vi delar upp oss vid tre olika träd nån meter ifrån varandra. Jag tar upp en gren och bryter av den, jag ser att en av vakterna börjar gå mot mig och nickar då mot Oscar och Ogge. När vakten kommit tillräckligt nära så skjuter jag. Man hör två skott och sen så ligger båda vakterna på marken. Vi smyger fram till huset och öppnar dörren.

*Idas POV*

När vaknar så har Omar försvunnit. Mitt huvud värker fortfarande och jag sätter mig upp. Jag hör två skott och kryper in i ett av hörnen och gömmer mig. Jag hör steg i trappan och känner hur hjärtat vill hoppa ut ur bröstkorgen på mig.

*Oscars POV*

Vi smyger in i huset med Felix i täten. Vi går försiktigt upp för trappan och jag hör hur någon andas fort.

- Vänta! Shhh... Hör ni? Frågar jag och vi stannar utanför ett av rummen.

Felix öppnar sakta dörren och vi går in.