Han stack. Vi trodde att allt skulle lösa sig men det var som att allt stannade för att startas om. Den natten. Ingen kunde ana att det som hände skulle vara något Leo var kapabel till men vi hade alla fel. Ingen trodde heller att han skulle vara borta för evigt. Han kommer tillbaka, var vad alla sa men dagarna blev till veckor och veckorna blev till månader. Han kom inte tillbaka. Alla letade, ringde, smsade, försökte göra allt för att ens få höra att han lever men det är ännu något ingen vet. Han svarar inte någon och ingen kan heller riktigt veta om han ens är vid liv.
Ingen kunde tänka sig att konsekvenserna för ett totalt krossat liv skulle bli så stora. Klart att alla visste om att han aldrig mer skulle bli sig riktigt lik men inte kunde någon veta att han skulle försvinna bort från alla sådär. Precis när allt såg ut att kunna lösa sig blev allt till en enda fråga istället.
Som i olika världar lever de vidare men inte en dag går utan en tanke på varandra. Allt de alla vill är att ha honom tillbaka och allt han vill är att komma hem även om han inte erkänner det. Det skulle lösa sig tänkte han. Om han bara fick komma bort från allt som gjorde ont och allt som skulle påminna honom om allt han inte ville tänka på över huvudtaget. Hur bra det än känns på det allra yttersta lagret behöver hans ömtåliga hjärta egentligen inte något annat än det som han hela tiden försöker att rymma ifrån.
Ibland känns allt hopplöst från allas håll. Det känns som att något konstant fattas och som att ingenting någon gång kommer kännas bättre förens alla bitar faller på plats. Kanske ska det vara såhär nu. Kanske är det vad alla förtjänade. Kanske kommer han inte tillbaka och att saknaden hos vissa blir konstant. Eller kanske inte.
Ingen vet och det gör ömtåliga hjärtan bara skörare.
-
Written
4/11-17
