○Madison○
Jag tittar bara på telefonen innan jag ser upp på Eric.
"Vem var det?" Frågar han och tittar oroligt på mig.
"Ja-jag vet inte. Det var helt tyst." Han sätter sig bredvid mig och tänker nog samma sak som jag just nu. Leo.
"Tror du?"
"Jag vet inte..." Han har inte hört av sig alls och om det nu var han så är det första gången på nästan ett år som han ringt. Han sa ju inget, det var helt tyst så jag kan ju inte veta säkert men på ett sätt vet jag att det var han. "Tror du att han kommer hem?"
"Jag hoppas det." Säger Eric och kramar om mig innan han kysser min panna och sätter ett glas framför mig. "Men ikväll ska du ha roligt och inte vara ledsen för en gångs skull." Jag ler och följer sedan med honom ut i vardagsrummet.
Hela kvällen hade jag faktiskt jättekul och jag var inte ledsen en sekund. Det enda jag vet nu i efterhand är att det hade varit bättre med honom. Jag saknar honom. Hans närhet, hans kramar och hans hud mot min. Jag saknar att höra hans röst som jag bara fått lära mig att klara mig utan vilket jag inte kunde innan. Jag saknar hans skratt och de sena kvällarna vi bara satt uppe och pratade.
Jag kommer in genom dörren och ser att lampan i köket är tänd. Klockan är halv 3 på natten så det förvånar mig att någon är vaken. Jag går in och ser mamma sitta i sin pyjamas och datorn framför sig.
"Hej." Säger jag och lutar mig mot dörrkarmen.
"Hej, hur har du haft det?" Ler mamma och sänker skärmen på datorn.
"Bra. Vad gör du uppe?"
"Jag hade en del jobb att göra klart bara. Jag ska gå och lägga mig snart." Ler hon innan jag nickar och ska precis vända mig om för att gå upp när hon stoppar mig.
"Här, det låg i brevlådan." Hon ställer sig upp och ger mig ett paket som jag inte kan koppla till något. Jag har inte beställt något?
"Vem är det ifrån?"
"Jag vet inte, det står inte." Jag tar paketet och ler mot mamma innan jag går upp och stänger dörren om mig. Jag slänger av mig jackan och tänder lampan i taket innan jag sätter mig på min säng. Det är inget stort paket och det känns inte heller så tungt. Utan att tänka mycket mer öppnar jag paketet och ser en liten ask ligga under massa papper. Jag plockar upp den och lappen som ligger längst ner.
Jag saknar dig, hoppas din födelsedag varit den bästa. Grattis på din 20 års dag, jag äskar dig. <3
Lappen faller ur min hand innan jag öppnar asken där det ligger ett halsband i guld. Berlocken är i form av ett hjärta med bokstaven L nätt graverat i. Jag kan inte ens förstå det. Trotts samtalet, som kanske var han...trodde jag att han glömt bort mig. Jag tänkte inte mig att han skulle höra av sig, eller inte på det här sätter iallafall. Jag tar upp min telefon och slår in Leos nummer. Det nummer som jag inte kan glömma och som jag kan utantill.
"Svara då!" Skriker jag med tårarna som rinner ner för mina kinder. "Snälla svara då!"
"Lämna ett meddelande efter tonen." Hör jag rösten säga som tyder på att han ännu en gång inte svarar mig.
"Svara någon gång! Fattar du inte att jag saknar dig och förstår inte du att jag kanske behöver dig?! Fan, svara någon gång, snälla?!" Halv skriker jag innan jag trycker bort samtalet och slänger min mobil på golvet. I samma sekund kommer mamma in i mitt rum och tittar på mig med oroliga ögon. Jag tittar bara hopplöst på henne innan jag skakar på huvudet och tittar ner i mitt knä när jag inte längre kan hejda mina tårar från att strömma ner för mina kinder.
"Vad har hänt?" Jag svarar inte henne utan hon plockar själv upp lappen och ser sedan halsbandet i asken som hon lägger på mitt nattduksbord. "Älskling." Säger hon innan hon sätter sig bredvid mig och drar in mig till sin famn.
