○Leonard○
Jag saknar dem. Jag saknar Maddie. Jag saknar Nicole, Eric, Cameron. Allihopa. Jag önskar att de var här.
Men jag klarar mig. Jag har flyttat in i en lägenhet som är stor, för stor för bara mig men den är fin. Jag jobbar på ett kontor som assistent kan man säga och sköter pappersarbete för en jurist. Det är inte rolig men det är inget ansträngande jobb. Läsa papper dag ut och dag in. Boka in möten och se till att allt funkar.
Jag umgås inte med någon speciell. Några som jag träffat här går jag ut med då och då men inte mycket mer än så.
Det går inte en dag utan att jag tänker på de där hemma. Som inte ens är hemma längre men ändå. Jag vill att de ska vara här men samtidigt inte. Jag stack utan att säga något. Utan någon som helst förklaring. Så det kanske är bäst att inte höra av sig alls. Idag är dock lite jobbigare än andra. Det är Maddies födelsedag.
Jag sitter vid köksbordet och tittar på numret som jag slagit. Det nummer som jag kan utantill och som jag inte kan radera någonstans. Maddies. Jag väntar länge innan jag trycker på den gröna knappen och hör signalerna innan jag de upphör.
"Hej?" Det är dolt nummer så hon kan inte se att det är jag. "Hallå är det någon där?" Jag blir nästan paralyserad av hennes röst...som jag inte hört på över ett halvår. "Vem är det?" Jag trycker bort samtalet och drar mina händer över mitt ansikte. Att det ska vara så jävla svårt...
Att det ska vara så förbannat svårt att bara åka tillbaka. Jag tänkte att jag skulle må bättre av att inte vara där, där jag egentligen hör hemma. Jag tänkte mig att allt det där jobbiga skulle försvinna men det blev helt tvärt om. Jag behöver dem och det kom jag inte på förrän efter det var försent. Iallafall trodde inte jag att jag behövde dem så mycket som jag faktiskt gör. Dem är min familj och har alltid varit. Jag är en idiot som tänkte att jag skulle klara mig bra utan dem. Jag klarar inte mig alls. Jag tar mediciner för att kunna sova och jag dricker mer än jag borde.
Jag vill inget annat än att åka tillbaka samtidigt som jag faktiskt inte vill. Denna staden är mycket bättre, jag mår bättre här på det sättet men samtidigt väger inte staden upp till att jag är helt ensam. Jag kan inte heller bara lämna mitt jobb. Jag har ett nytt liv nu och jag får bara lära mig att det är såhär det är nu.
Fast att jag innerst inne vet att tiden för min styrka en dag kommer rinna ut. Jag kan inte leva utan dem.
