○Leonard○
Jag funderar ofta på om det skulle bli bättre eller sämre att åka hem. Hemma har jag de få som faktiskt bryr sig om mig och de jag älskar men här har jag mitt jobb och min stabila punkt. Jag kan inte bra ge upp allt detta jag har här för att åka hem...eller.
Jag ska erkänna att jag saknar dem allihopa. Det har absolut hänt att jag ringt upp dem dolt nummer bara för att få höra deras röster men sedan lagt på då jag är för feg för att säga något.
"Saknar inte du att ha någon att prata med?" Jag tittar upp från mina papper och ser hur Angelina lutar sig tillbaka i sin stol.
"Vad är det för fråga?" Säger jag bara och tittar på henne som sedan tar fotot av Madison som alltid står i sin ram på mitt skrivbord.
"Ja, men det har ju snart gått ett år. Hur mycket fyllde hon nu igen?"
"19." Jag vänder ner blicken i mina papper igen men läser inte utan gör bara allt för att undvika Angelinas blick och hennes frågor. Jag vet varför hon gör såhär. Hon frågar mig sånt här liknande ofta och det eftersom hon vill att jag ska åka hem. På något sätt bryr hon sig om mig, inte för att jag fattar varför men hon gör det.
"Två år yngre, det var inte mycket. Då går hon ut skolan i sommar...eller ja det är ju snart." Jag sväljer hårt och släpper pennan som jag håller i handen innan jag tittar upp på henne.
"Jag vet."
"Du måste åka då. Du kan inte missa hennes stora dag!"
"Nej...jag vet."
"Eller så åker du bara nu."
"Angelina..."
"Nej, jag vet, jag vet...du kan inte och det är inte så enkelt. Men du är alltid så nere och jag vet hur mycket du saknar henne. Alla mår bättre av lite kärlek vet du."
"Du har rätt."
"Men det är klart. Du kanske inte vill träffa varken henne eller dina kompisar och så är det ju ingen idé."
"Du vet vad jag vill."
"Nej...för då hade du gjort det för länge sedan." Jag suckar och tittar på fotot som hon ställer tillbaka innan jag skakar på huvudet.
"Så? Vart vill du komma?"
"Antingen så åker du och då får du behålla din tjänst...annars, om du inte gör det...så flyttar jag på dig och då får du åka till England och ta över Londonkontoret. Företagen som jag jobbar med där behöver han någon som är i direkt anslutning till mig och jag behöver någon där som kan hålla ordningen. Det kan bara den mest kompetenta göra, vilket är du. Och ingen annan verkar se dina kunskaper men det gör jag och jag tänker sätta den pressen på dig. Du måste ta tag i ditt liv och förstå att du måste göra det som känns bra och det som gynnar din framtid." Hon stänger igen sin dator och lägger ner den i sin väska.
"Vänta...du ska flytta mig till andra sidan jorden?"
"Jag har en utbildning där till dig...om du tar chansen så kommer du få göra lite prov och så sen ser vi om du är så smart som jag tror att du är och förhoppningsvis är du min kolega om några år isåfall och inte assistent."
"Tror du på fullaste allvar att jag kan bli affärsjurist?"
"Leo! Du är redan påväg, fattar du inte de?"
"Alltså...jag vet inte om jag kan..."
"Du har två veckor på dig att bestämma hur du vill göra." Säger hon innan hon lämnar mig ensam i mitt kontor.
Vad fan ska jag göra nu? Valet om att åka hem var redan tillräckligt svårt och nu blev det inte lättare.
Det är som att allt går åt så många olika håll samtidigt. Jag borde vara glad för chansen jag får och det är jag nog men det väger inte upp för det som gör så ont och gör mig så ledsen.
