○Madison○
Jag går i korridoren och kan inte låta bli att redan längta tills denna dagen är slut. Jag vet att det inte är långt kvar i skolan. Bara några månader men jag är sjukt avundsjuk på killarna som tog studenten förra året.
"Ey Madison!" Jag vänder mig om och ser en av tjejerna från min klass. Sedan Leo stack har allt blivit annorlunda. Jag är inte lika självsäker eller cool längre. Den enda jag kan hänga med är väl Bella isåfall men även hon han dragit sig undan från mig. Kanske är det jag som stött bort henne och isåfall var det inte med min mening. Vi är inte ovänner men vi hänger inte lika ofta längre.
"Vad?" Frågar jag och ser hur Colleen kommer närmre mig.
"Inget..." Säger hon och stannar framför mig innan jag ser hur hennes blick landar på halsbandet jag bär. "L...står det för loser eller kanske ännu värre, Leo?" Hon drar ut på hans namn innan hon flinar åt sina kompisar.
"Bry dig inte." Suckar jag och vänder mig om men blir stoppad när hon tar tag i mig.
"Är han död eller?" Jag vill inte ställa till någon scen mitt i korridoren där folk redan tittar på mig och därför är jag bara tyst. "Han stack, det vet hela stan...tror du att han skulle komma tillbaka eller? För dig? Gumman han är inget att ha."
"Det vet du eller?"
"Säg en han inte knullat och sedan skitit i. Tror du att du är speciell eller?"
"Hejdå Colleen." Säger jag och går bort från henne så bestämt som jag kan även om jag bara vill vända mig om och slå ut hennes tänder.
"Om han bryr sig om dig, varför lämna han dig?!" Skriker hon efter mig, jag tar ett djupt andetag och fortsätter gå för att inte vända mig om igen. Hon har väl rätt i något antar jag men jag vet att han kommer tillbaka en dag.
○Eric○
Madison kommer in i vardagsrummet innan hon slänger sin väska och jacka på golvet. Hon säger inte ens hej utan drar bara åt sig en filt och lägger sig i soffan med ryggen mot oss.
"Dålig dag?"
"Tyckte du skolan var så jävla rolig eller?" Jag skrattar och skakar på huvudet även fast att jag vet att hon inte ser mig.
"Nej inte särskilt." Säger jag och stänger av tv'n.
"Nej men tyst då!" Muttrar hon innan Cameron kommer in i rummet och tittar på mig och Isac som rycker på axlarna.
"Hej Maddie! Jobbig dag i skolan?"
"Men tyst!" Utbryter hon och drar fliten över huvudet vilket får alla av oss att skratta. "Ni kan göra vad ni vill men jag sitter här och måste plugga." Mumlar hon sedan och sätter sig upp.
"Du jag pluggar också!" Säger Cameron som börjat på universitetet redan.
"Ja! Men det har väl du valt själv eller?"
"Jo, det är ju sant men sluta klaga du har inte långt kvar."
"Vad har ni gjort då?"
"Inget, sovit." Cameron sätter sig bredvid Maddie innan hans blick fastnar på halsbandet som hon bär.
"Vem fick du det av?" Frågar han och tittar på henne seriöst. Hon ser ner i golvet innan hon suckar.
"Leo."
"Leo?"
"Han skickade det till mig på min födelsedag."
"Är det sant?" Det är som att Cameron tappar det helt. Han hade en speciell relation till Leo, det var som hans storebror och Cameron har tagit allt detta hårdast av oss, efter Maddie då.
"Cameron..." Säger jag och ställer mig upp för att han inte ska säga något om vad vi hittade om Leo. Cameron vet vart han finns och jag vet hur mycket han bara vill packa sina grejer och dra för att hämta hem Leo.
"Ja-jag ska nog...jag ska bara..." Han ställer sig upp och tittar åt alla möjliga håll och kanter som att han inte vet vart han ska ta vägen.
"Cameron kom vi går ut." Jag tar hans axlar och leder honom ut innan jag skakar på huvudet åt Maddie för att visa att det är lugnt.
"Nu drar jag!" Säger han och tittar seriöst på mig innan jag drar ner honom i en stol och sätter mig på huk framför honom.
"Cameron, du kan inte bara dra."
"Men han fattar ju inte! Han kan inte bara stanna där och låta oss sitta och undra." Innan var Cameron vår hjärna. Även om han är ett år yngre än oss har han alltid varit smartast men när Leo drog blev han helt kaos. Det var som att hans vägledning i livet försvann. Han har inga syskon och hans föräldrar bryr sig inte om honom. Det enda han gör nu för tiden är att plugga utan att egentligen veta varför och sova bort sin lediga tid. Cameron litade på Leo mest i hela värden, det är som hans storebror och Leo tog sig ann Cameron på ett sätt som ingen annan gjort, han trodde på honom och fick honom att känna att han hade oss som sin familj. Men när Leo stack föll det typ isär för Cameron.
"Jag vet! Vi ska hitta honom en dag men du måste ge honom tid."
"Vi vet ju vart han är!"
"Sch! Du får inte säga det till någon Cameron det är vår hemlighet, förstår du? Du har ditt plugg och du måste fokusera på dig själv. Du kan inte bara skita i ditt liv för att Leo inte är här."
"Jag vet..."
"Bra. Allt kommer att ordna sig." Han nickar innan hans ställer sig upp vilket jag också gör.
"Men om han inte kommer tillbaka snart, då förlåter jag honom aldrig."
"Vad menar du?"
"Jag fanns där för honom och jag var den enda som inte blev sur på honom för vad han gjorde och för allt han inte berättade. Han lovade mig, sedan vi var små att han skulle backa mig som sin lillebror och man lämnar inte bara bröder sådär utan att säga något."
"Alla kan göra fel och du får vara arg på honom men han kommer tillbaka...även om han svikit dig."
"Kanske, men då jag hoppas att han vet att jag aldrig svek honom."
