○Leonard○
Jag vet att jag har gjort henne besviken och jag önskar att jag bara kunde samla mig kraft nog för att flytta tillbaka. Ibland undrar jag hur det hade varit om jag inte hade åkt. Om jag hade stannat där med henne. Det är också jobbigt att tänka på hur det kanske skulle bli om jag återvände. Tänk om hon inte alls vill ha mig längre. Tänk om hon hatar mig nu för att jag skickade henne en present men inte kommer och hälsar på. Tänk om hon inte behåller halsbandet och tänk om jag skulle kommit tillbaka och inser att alla glömt mig.
Jag tittar bekymrat på min mobil och klickar fram röstbrevlådan som jag aldrig någonsin lyssnat igenom av en enkel anledning...jag vill inte. Men idag känns det för första gången som jag vill.
Jag klickar på numret som jag vet är hennes och som lämnat typ 100 meddelanden tidigare. Meddelanden som jag valt att inte lyssna på och som jag inte tänker lyssna på. Det enda jag vill höra är vad hon precis lämnat för meddelande.
Innan jag trycker på play sveper jag glaset med vatten som står framför mig och andas ut tungt medan jag lyssnar på henne röst. Jag hinner inte lyssna färdigt innan jag själv avbryter inspelningen och skakar på huvudet.
"Nej. Du gör inte såhär mot dig själv!" Mumlar jag till mig själv och kastar undan min mobil innan jag tittar på hyllan framför mig och bilderna som jag varje morgon och kväll inte kan låta bli att titta på. En bild på mamma, en bild på pappa och en bild på Maddie. Min kärlek, min livslust, mitt allt.
Det känns så konstigt att vara så långt borta från henne, på ett sätt förstår jag inte hur jag faktiskt klarar mig. Men jag gissar att det bara har med en sak att göra. Att komma bort från allt det där som gjorde ont. Även om Maddie är den mest underbara tjejen jag vet är hon en av de som jag sårade.
○Madison○
Jag tittar på halsbandet och tar på mig det med tårar som letar sig ner för mina kinder.
Gång på gång önskar jag att han ska komma hem men det gör han inte. Jag börjar tvivla på att han någon dag kommer hem men samtidigt visar han hela tiden små tecken som bevisar att han har samma känslor som oss han lämnat kvar här.
Vi alla har gått vidare med livet från skolan. Alla har tagit examen. Utom jag. Leo och de andra 21. Tiderna kommer som vi alla väntat på. Vuxna på riktigt. Men det är en pusselbit som saknas så vad vi gör är att låtsas som att de drömmar vi haft inte finns. Festivalerna vi ville åka på har vi raderat ur huvudet. Resorna vi planerat. Äventyren och platserna vi tillsammans skulle upptäcka. Ingen av oss har ens tagit upp det för det kommer inte hända. Om vi planerat något tillsammans, ska alla med och om en enda saknas så händer det inte. Nu, det enda vi gör är att jobba och komma hem, umgås på helgerna och försöker få vardagen att gå.
Det kanske låter som att vi alla bara stannat upp för att Leo inte är här. Man kanske tycker att vi är dumma i huvudet som medvetet låter bli att ha "kul". Men så är det inte riktigt. Vi har kul. Vi åkte på små semestrar, det gjorde vi. Vi gör bara inte det där som vi alla skulle göra tillsammans. Om han inte är här så är vi inte vi. Vi har växt upp tillsammans. Gått igenom glada som sorgliga, regniga och soliga dagar tillsammans och en dag ska han komma tillbaka. En dag ska vi få tillbaka för alla de tårar vi fällt och all den saknaden som vi bär på. Det enda jag vill är att ha honom tillbaka.
