○Leonard○
Jag sitter med papperna framför mig och suckar. Klockan är 17:37, vilket betyder att jag snart suttit och jobbat över i nästan 40 minuter.
Det knackar på dörren lätt innan Angelina kommer in med ett leende på läpparna. Angelina är advokaten jag jobbar för och helt enkelt gör livet lite enklare för.
"Ska inte du gå hem?"
"Ehm jo eller alltså jag har en del kvar att gö-"
"Leo, gå hem." Jag suckar. Jag vill inte gå hem. Jag vill vara här så att tiden går, så att jag kan hem och sova sen komma hit igen.
"Ja men jag måste fixa detta." Säger jag innan hon sätter sig framför mig. Hon vet allt, nästan. Hon är min chef men hon är också lite som en kompis. Jag har kunnat prata med henne och det har på ett sätt varit skönt. Hon är en helt oberoende part och en helt utomstående.
"Skickade du halsbandet?" Jag nickar och lutar mig tillbaka i stolen med en suck.
"Ja..." Hon ler snett och lägger armarna i kors.
"Men hallå?" Säger hon med ett skratt.
"Vad?"
"Åk till henne."
"Jag kan inte, jag har för mycket att göra här och dessutom hatar hon säkert mig."
"Nej, lägg av med det där. Titta på dig, du behöver henne ju."
"Ja jag vet att jag behöver henne och jag håller mig varje dag från att åka hem men jag kan inte."
"Och varför inte det?"
"För att det inte är så enkelt, hon är en sak men alla andra då? Det är så mycket större än att bara åka. Jag lämnade dem."
"Åk, annars får du sparken." Säger hon bestämt vilket får mig höja på ögonbrynen.
"Du menar inte det där."
"Nej, för jag behöver dig och jag hittar ingen bättre än dig tyvärr men jag ger dig ledigt i två veckor och så åker du!"
"Nej."
"Så du ska bara sitta här i den där stolen hela livet och titta på hennes foto där?" Säger hon och nickar åt ramen som står på mitt skrivbord.
"Ja?"
"Och vara olycklig?"
"Jag är inte olycklig, jag är glad."
"Glad? Ska du med på middag då?"
"Verkligen inte?"
"Varför?"
"För att jag...inte är på humör kanske?"
"Som varje dag?"
"Har inte du saker att göra?"
"Vi går om tio minuter så packa ihop." Säger hon och reser sig upp.
"Jag sa nej?"
"Du är ju glad? Ska du vara glad hemma själv eller? Skynda dig nu." Hon försvinner ut genom dörren innan jag motvilligt plockar ihop mina saker. Hon vet att jag inte gör något speciellt någon dag efter jobbet och allt för många gånger har jag tackat nej till att följa med på middag.
○Eric○
"Cameron?" Säger jag och går med min dator i handen och sätter mig med blicken på skärmen ner i soffan.
"Ja, stör mig inte jag är mitt i en match." Mumlar han som spelar tv-spel innan jag drar åt mig fjärrkontrollen och stänger av tv'n. "Vad fan gör du! Bäst för dig att det är jävligt viktig-."
"Kolla vad jag hitta, eller rättare sagt vem..."
"Shit!"
"Ja!"
"Hur fan hittade du honom?"
"Jag skulle kolla en adress till mammas advokat och, ja du ser ju själv."
"Nu har vi dig din lilla jävel, Leo."
"Du gör ingenting!"
"Nej jag ska inte...inte än." Båda sitter tysta och bara tittar på bilden av Leo nedanför en bild på en tjej som ser ut att vara kanske i 30 årsåldern. Leo på ett sätt som ingen av oss nog sett honom. I kostym med ett svagt leende på läpparna, men med samma smärtsamma blick. "Men...helt ärligt, vad ska vi göra?"
"Ingenting."
"Han ska hem! Vadå ingenting, är du galen?"
"Nej, vi ska."
"Men?"
"Men inte nu."
"Varför då är du störd?"
"Han måste komma hem frivilligt."
"Så, du menar, på fullt allvar att det vi ska göra är, absolut ingenting? När Maddie stackarn ligger på gråter och har gjort i snart åtta månader?"
"Cameron..." Han suckar och blir på ett sätt lika besviken som jag av sanningen.
"Du har rätt. Ja...då gjorde du precis livet bara svårare än det redan var."
"Vad menar du?"
"Att inte höra av sig till honom hade börjat kännas okej nu. För att vi inte kan, vi visste inte vart han fanns eller hur vi skulle kunna kontakta honom men nu när vi vet...känns det nästan sämre."
