Break through | h.s -swedish

Kapitel 39

Harry's perspektiv:

"Ha en bra dag!'', kvittrade kassörskan och gav mig ett brett leende. Hennes blekta tänder bländade mig med en så skarp vit färg att de nästan såg ut att vara blåa. Jag nickade till svars och öppnade butiksdörren med handen som var fri från påsen och la ner min slitna bruna plånbok, som hade spruckit lite i sömmarna, ner i bakfickan.

Solen kastade ett varmt och starkt solljus över den vanligtvis gråa staden London. Kroppen absorberade värmen och fick små svettpärlor att bildas på pannan. Utmattat drog jag baksidan av handen mot pannan och lät en tung suck slinka ur munnen.

När jag vaknade imorse var sängens vänstra sida tom. Det kändes ensamt och ovant, trots att hela mitt liv i London alltid har sett ut så fram tills Evelyn kom. Små veck i lakanen hade formats efter hennes lilla kropp.

Evelyn skulle komma hem senare under kvällen. Trots att jag bara varit utan henne i knappt ett dygn, så saknar jag henne. Jag saknar hennes underbara leende, hennes varma kramar och fjäderlätta kyssar.

Det var en sådan morgon när man knappt ville ta sig upp ur sängen, knappt ville vakna. Det enda jag ville var att fördriva tiden, förvandla timmar till sekunder.

I påsen jag höll i låg en mörkt röd ask som jag vid ett senare tillfälle skulle ge till Evelyn. Ett vackert silversmycke vilade på det svarta sidentyget. Jag kunde nästan se hennes min framför mig när hon tog emot den. Ett tacksamt stort leende och ett underbart fnittrande skratt vilket hon alltid gav folk oavsett vad hon fick. Hon såg omtanken, inte saken.

Jag gick ner längs gatan mot parkeringen där min bil stod. Två tjejer satt på trottoarkanten med varsina frappuccinos i händerna. Deras dyra märkesväskors handtag hängde i armvecken och resten av väskan stod på den torra asfalten. Det såg ut som om de diskuterade något viktigt. En av dem höll upp sin mobil framför den andras ansikte. Ett chockat uttryck spred sig över hennes ansikte. Jag vandrade vidare med blicken bort mot sportbutiken på min vänstra sida. De hade skyltat upp med nya nikeskor och vårens trender inom löpning.

Jag tog tag i mina Rey-ban solglasögon som hängde på tröjans halsringning och placerade dem framför mina ögon som ett skydd mot solen. En bit längre bort såg jag min Range Rover stå parkerad tillsammans med ett flertal andra personbilar. Subways skylt stack ut från omgivningen och påminde mig om hur hungrig jag faktiskt var.

Inne i den lilla restaurangen var det svalt och skönt, helt tom på gäster. Den lilla klockan på dörren fick personalen inne i köket att vakna till. Plötsligt dök en lång och spinkig man fram bakom disken. Jag skannade snabbt av menyn på skärmarna ovanför mitt huvud.

"En Subway Club, tack.", sa jag och fiskade upp plånboken ur fickan.

"Något mer?", mumlade mannen bakom kassan. Han såg riktigt trött ut, stora påsar under ögonen.

"Nej, det är bra så.", sa jag och sträckte fram pengarna. Mannen tog emot sedeln och började rota efter småpengar i kassan. "Behåll växeln.", log jag och gick bort mot tidningshyllan i väntan på att min mat skulle komma. Rubriker som 'Gå ner 10 kilo på en vecka' och 'Klädbutik utsatt för hot' täckte varenda tidning. Jag suckade och himlade med ögonen. Istället fastnade mina ögon på framsidan av en skvallertidning. Jag kände igen det långa bruna håret och springskorna. Evelyn. Det var en bild på oss, väldigt förstorad vilket gjorde den suddig, men jag kunde fortfarande tyda den. Någon hade fångat just det ögonblicket då vi kysstes. Fan. Det är inte dags att dela med sig öppet av relationen än, särskilt inte till en ryktesskapande press.

"Din mat är klar.", sa mannen vid kassan. Hans plötsliga röst fick mig att hoppa till från mina tankar. Han sköt fram en påse till mig och tig ett steg tillbaka.