Break through | h.s -swedish

Kapitel 62

Evelyn's perspektiv:

En underbart läskande doft av grillat spred sig enda in i huset. Jag staplade tallrikar på varandra, Yolanda skar grönsaker och mamma satt hukad framför ugnen i väntan på att potatisgratängen skulle bli klar.

"Glöm inte såsen bara.", sa jag innan jag gick ut genom balkongdörren.

"Åhnej, den hade jag glömt!", hörde jag mamma sucka. Genast började kastruller skramla.

Pappa stod framför grillen. Den enda gången pappa närmar sig något som tillagar mat är grillen. Möjligtvis mikrovågsugnen också för att värma på något mamma lagat dagen innan. Han säger att grillen är den enda som vill sammarbeta med honom utan att bränna maten till kol.

Jag började duka ut porslinet. Allt kändes så konstigt. Den ständiga känslan av att något saknades gjorde mig smått orolig och rastlös. Den känslan har jag haft konstant sedan jag lämnade Italien. Harry skulle vara här. Det var i alla fall det jag önskade.

"Maten är klar! John, snabba på med kotletterna nu!", hörde jag mamma ropa från köket. Några sekunder efter kom hon balanserande med en form i handen tätt följt av Yolanda.

"Jajemen!", svarade pappa och la upp köttbitarna på ett stort fat. Jag skrattade tyst för mig själv och småfixade med de sista detaljerna.

Middagen blev lyckad. Ingenting slog hemlagad mat. En trevlig och varm känsla fanns vid bordet. Mamma och pappa verkade trivas med Yolandas sällskap. Social som hon var hade dem lärt känna henne på bara några minuter. Hon var som en öppen bok. Rabblade upp historia efter historia och lät alla lyssna om dem så ville.

"Jag hämtar efterrätten.", sa ja och reste mig från stolen.

"Behöver du hjälp?", frågade mamma och var redan på språng.

"Det behövs inte, tack.", sa jag och sänkte handen för att hon skulle sätta sig igen.

Kladdkakan som stod inne i kylskåpet behövdes bara skäras upp och toppas med grädde och jordgubbar, sedan var den färdig för servering. Enkelt men supergott. Skulle detta jämföras med något av det jag och Harry åt på lyxrestaurangerna så hade mästerkockarna skrattat åt mig, men för mig var familjereceptet rena himmelriket. Kladdkaka passar till precis allt och alla gillar det. Lätt som en plätt att utse vinnaren.

För att inte riskera att tappa tallrikarna plockade jag upp en bricka som jag bar allt på. Pappa slog ihop händerna när han såg vad som snart skulle stå framför honom. Därefter i magen. Mamma tittade storögt på chokladkakan och Yolanda fattade inte riktigt varför det blev en sådan uppståndelse.

"Familjerecept. Lite av en tradition.", sa jag till henne. Hon nickade förväntansfullt.

"Mer än så sessan, det är en bit av himlen.", skrockade pappa och tog en stor sked. Sessan, det var ett tag sedan.

Den som säger att man ska njuta av något gott länge måste ha glömt att informera min kära far. Innan vi andra ens hunnit smaka var han redan på väg in för att hämta mer. Det har blivit mer ut av en vana. Han slukar allt med en enda tugga.

Kvällen började närma sig sitt slut och Yolanda tackade för sig. Jag följde henne till dörren där hon parkerat sin väska och svarta kashmirkappa. En lång kram, ett adjö och en brummande bil, sedan var hon borta. Jag stod kvar ett tag och funderade, på vad kan jag inte säga. Det försvann lika snabbt som det kom.

I köket stod pappa böjd över diskmaskinen. Vänligt nog hade han sköljt av och ställt ner allt, nu gällde det bara för honom att lista ut hur man satte igång den också.