Shaded By Humans

Kap.3

***1 vecka senare ***

"Jag älskar Mats, han är helt klart den bästa läraren" säger jag och sätter mig ner på sätet bredvid Gabriel. Jag hinner precis sätta mig ner innan bussen rivstartar och fortsätter sin färd mot centralen.

"Håller helt med" instämmer Gabriel och börjar sedan prata om något spel som kommer ut nästa år. Eftersom jag aldrig varit intresserad av spel och därför inte kan någonting om det, flyter mina tankar snabbt iväg. Jag börjar tänka på hur den senaste veckan varit och känner hur oron bubblar i mig. En kompis till mig, faktiskt min före detta bästa kompis, bytte till min skola och hennes första dag är idag. Hon började först på en annan skola men kände att det var fel och bytte därför till samma klass som Sasha går i. Jag måste faktiskt erkänna att jag är lite avundsjuk på dem, jag önskar att jag hade haft en person jag kunde umgås med i min klass också. Nu tänker ni säkert att jag visst har det och att han sitter bredvid mig just nu men jag skulle verkligen behöva en tjejkompis. Ta inte detta fel, tro mig, Gabriel betyder jättemycket för mig och jag är glad över att ha honom vid min sida men jag märker på honom att han gärna hade varit med killarna i klassen också. Jag förstår det eftersom vi inte riktigt har samma intressen och ibland saknar jag också att ha någon att prata med som förstår vissa saker bättre än vad Gabriel gör. Precis som han också vill ha någon som förstår honom och hans intressen bättre än vad jag gör.

"Vi ska av" hör jag Gabriel säga och jag väcks ur mina tankar och flyger upp från sätet.

"Vad tänkte du på?" frågar Gabriel när vi kommit av bussen och börjar gå mot bussen som ska ta oss till skolan.

"Inget" svarar jag kort tillbaka och känner direkt att jag får dåligt samvete och detta är ytterligare en sak som jag inte känner igen hos mig själv. Jag blir irriterad för minsta sak men istället för att be om ursäkt börjar jag istället prata om något annat för att få oss båda på andra tankar.

Dagen flyger förbi kanske snabbt, som vanligt blir jag sjukt nervös och har ingen aning om vad jag ska säga så fort någon börjar prata med mig men jag börjar faktiskt vänja mig nu. Trots att det är jobbigt att inte kunna vara sig själv, är jag tacksam över att ha Gabriel,  för med honom kan jag vara mig själv. Helt ärligt vet jag inte vad jag skulle gjort utan honom eftersom han typ är den enda jag umgås med, både i och utanför skolan. De senaste månaderna har jag börjat isolera mig vilket lett till att jag inte direkt umgås med någon och hade det inte varit för Gabriel hade vi troligtvis inte heller umgåtts.

"Jag funderar på att byta klass" säger jag helt plötsligt när vi går bredvid varandra ifrån skolan.

"Va?" utbrister Gabriel och tittar förvånat på mig. Jag nickar sakta samtidigt som jag funderar över vad jag precis sagt. Ska jag vara ärlig blev jag ungefär lika förvånad som Gabriel när jag sa det men när jag sagt det inser jag att jag faktiskt tänkt på det, fast omedvetet.

"Jag har inte tänkt så mycket på det men det känns inte som jag klickar med någon i klassen" fortsätter jag och undviker att möta Gabriels blick eftersom jag tycker detta är jobbigt att prata om.

"Men det kommer du göra, du får bara ge det lite tid" försöker Gabriel och jag rycker på axlarna.

"Det har gått en vecka och alla andra känner typ redan varandra " svarar jag. Hade det inte varit för Gabriel, våra fantastiska lärare och det faktum att jag trots allt gillar människorna i vår klass, hade jag varit hundra procent säker på att jag skulle byta men nu är jag lite mer tveksam. Det finns egentligen inget jag ogillar eller har problem med, det ända är att jag inte klickar med någon men som Gabriel säger så kanske jag bara behöver lite mer tid. Vi lämnar ämnet och börjar istället prata om vad vi ska göra eftersom mamma inte slutar förrän om nästan tre timmar.