Shaded By Humans

Kap.2

"Hej och välkomna, mitt namn är Eva. Jag och Klara kommer vara era mentorer och det är alltså oss ni ska vända er till om det är något ni undrar över eller behöver hjälp med. Vi kommer dela upp er så jag kommer att ha hand om halva klassen medan Klara kommer ha hand om andra halvan" säger Eva och fnissar lite. Jag kollar på mina mentorer som står framför oss, Eva ser ut att vara runt 60 år medan Klara kanske är runt 50 år. Jag möter Gabriels blick och ger honom ett nervöst leende som han snabbt besvarar.

"Men såklart kan ni vända er till vem som helst av oss" lägger Klara till och försöker sig på ett leende som inte riktigt når ögonen. Eva nickar medhållande och fortsätter sedan att prata men som vanligt zoomar jag ut och börjar istället kolla runt i klassen på alla dessa människor som nu ska bli mina klasskamrater. Det känns så konstigt eftersom jag är van vid dem jag hade på min förra skola.

Efter en timme har Eva och Klara ropat upp alla namn, gått igenom regler och bara pratat allmänt om skolan.

"Nu ska ni delas in i grupper där ni ska berätta lite om er själva för att ni ska lära känna varandra bättre" säger Eva helt plötsligt. Jag tittar nervöst på Gabriel medan vi delas in i grupper, såklart hamnar vi i olika grupper och jag går långsamt bort till hörnet där Eva sagt att grupp tre skulle vara.

"Hej" säger en av tjejerna när jag kommer fram till de tre tjejer som sitter framför mig.

"Hej" svarar jag och slår mig ner bredvid en av dem.

Alla berättar kort om sig själva och jag får reda på att tjejerna i min grupp heter Ella, Alexia och Melissa. Jag får egentligen inget speciellt intryck av någon av dem mer än att Ella verkar väldigt framåt och Alexia lite smått sur. Vi pratar om lite allt möjligt men jag sitter mest tyst och lyssnar och svarar enbart om jag får en fråga rakt ställd till mig och då ganska kort. Jag vet inte varför, men jag har ingen ork till att vara så framåt. Jag har egentligen mått ganska dåligt sen i December, men jag vet inte vad som är fel. Men trots det så försöker jag ändå visa intresse för att lära känna dem, för jag vill det. Men allt jag säger känns bara dumt och konstigt.

Efter en stund har vi lunch och jag letar snabbt upp Gabriel.

"Hur var din grupp?" frågar jag medan vi går ut ur klassrummet.

"Jodå dem var väl trevliga, din då?" kontrar han och vi sätter oss vid ett bord i korridoren.

"Ja dem var också trevliga" svara jag lite frånvarande. Ytterligare en sak som är annorlunda med mig, jag kan inte koncentrera mig och mina tankar flyger hela tiden iväg. Jag vet egentligen inte vad jag tänker på men jag är allt annat än närvarande.

"Ska vi gå och äta lite lunch?" frågar Gabriel och jag nickar som svar.

Vi går tillsammans till matsalen som vi fick beskrivning till, men det var lätt att hitta eftersom det är en lång kö.

"Kan vi inte skita i det?" frågar jag och kollar skeptiskt på kön framför oss.

"Nej kom nu, några från vår klass står ju där" säger Gabriel och går fram till några killar som står och snackar. Jag rycker på axlarna och följer efter trots att jag inte har en aning om att dem går i vår klass och ännu mindre vad deras namn är.

Gabriel säger hej och jag mumlar något liknande innan killarna svarar. Jag inser snabbt att dessa killar är samma killar som var i Gabriels grupp.

"Vad heter du?" frågar en av dem och kollar på mig. Jag känner direkt hur nervös jag blir av att uppmärksamheten vänds mot mig och jag förstår verkligen inte varför, för jag har alltid älskat uppmärksamhet. Trots det så är det något med att alla fyra killar kollar på mig just nu som gör mig nervös.