Shaded By Humans

Kap.5

Jag tittar chockat på mina föräldrar och det dem just sa verkar inte vilja sjunka in. Jag sitter hur länge som helst och bara flyttar blicken mellan dem, utan att säga ett ljud. Den första tanken som kommer upp i mitt huvud är att dem skojar och innan jag hunnit tänka klart har mina läppar sagt det.

"Ni skojar va?" hör jag mig själv säga med en darrig röst och jag möter pappas blick för att på något sätt få något tecken från honom att detta bara var på skoj. Mamma och pappa ska inte alls skiljas men han tittar bara olyckligt på mig och jag ser på honom att han verkligen kämpar för att hålla tårarna borta.

"Vi är så ledsna för att det behöver bli såhär, vi har verkligen försökt men det funkar inte längre. Vi har känt såhär länge och nu har jag äntligen hittat en lägenhet som du och jag ska flytta till" säger mamma. Jag sitter fortfarande helt tyst och mina tankar går på högvarv, ska mina föräldrar skilja sig, MINA föräldrar? Hur mycket jag än försöker få det att gå in så går det verkligen inte, jag kan inte föreställa mig mina föräldrar separerade, det funkar liksom inte.

"Men vi ska göra allt vi kan för att göra det så bra vi kan för dig" säger pappa och jag ser att några tårar har börjat rinna ner för hans kinder och det är då jag inser att även jag gråter.

Jag sätter mig hos pappa och kramar om honom hårt samtidigt som jag låter tårarna rinna fritt. Alla har, vad jag förstått det som, en förälder man står närmst och för mig är det definitivt min pappa. Eller om det är något som har hänt eller något jobbigt så är det mamma jag går till men annars är jag en riktig pappa gris och jag inser, hur ska jag klara mig utan honom?

Det är också då det slår mig, det som mamma sa, att vi skulle flytta, hon och jag.

"Men jag ska väl bo här också?" frågor jag oroligt och kollar mellan mina föräldrar som båda nickar.

"Självklart" svarar mamma och en lättnad kommer över mig som efter bara några sekunder byts ut mot en tomhet igen. Jag känner mig helt tom, vet inte vad jag ska göra eller säga. Allting är så overkligen samtidigt som det lägger många pusselbitar på plats och förklarar mycket. Det förklarar bland annat mina föräldrars beteende, som den kvällen när pappa låg nere i källaren och grät. Jag var hundra procent säker på att det handlade om farfar men nu förstår jag att det inte alls var de det handlade om. Gång på gång upprepas samma mening i mitt huvud, mamma och jag ska skiljas.

När jag samlat mig lite har jag tusen frågor att ställa, samtidigt som jag såklart är sjukt ledsen över detta, är det på något sätt en lättnad för nu vet jag i alla fall vad det är som har varit fel under såhär lång tid. Dessutom slipper jag bo här åtminstone hela tiden vilket betyder att jag kommer ha mer nytta av mina tider i skolan. Jag är faktiskt lite stolt över mig själv för trots allt detta mörka och negativa lyckas jag hitta något positivt och tro mig, jag håller hårt i det.

"Hur blir det med Wilda, vart ska hon bo?" är en av mina första frågor, eftersom Wilda betyder allt för mig och är min bästa vän.

"Hon har ju bott här hela sitt liv så för hennes skull har vi kommit fram till att det är bäst att hon bor kvar här" svarar mamma och jag blir glad av hennes svar för jag vet att hon har rätt. Wilda mår mycket bättre av att bo här än i en lägenhet.

Sedan fortsätter jag att ställa fråga efter fråga om allt och då menar jag verkligen allt. Allt från var vi ska bo till hur vi ska bo, om jag får inreda och när jag får se lägenheten och när vi ska flytta. Även fast det känns konstigt att säga så ser jag ändå fram emot flytten för det är nog det bästa för mig. Jag kommer få det bästa av två världar, jag kommer ha nära till skolan, vilket betyder att jag kan sova länge på morgonen och jag kommer snabbt hem på eftermiddagen men jag får ändå bo kvar i mitt barndomshem där jag bott hela mitt liv. Jag älskar hur mysigt det är här och all skog, men det kan lätt bli ensamt om man är här för mycket själv.