Broken (swedish)

Broken del 1.

~Felix perspektiv~

"PAPPA?!" Utbrast Isabelle.

"Jag är inte död. Jag bestämde mig för att skicka dig till din mamma för att jag visste vilket liv du levde där. Jag hade bestämt det redan innan. Doktorn trodde att du visste om det så han gick och skaka på huvudet att du inte skulle stanna kvar. Men jag lever än. Så får jag en kram?" Sa han på sin finlandssvenska.

Hon sprang fram och kramade honom hårt.

"Åh vad jag saknat dig..." Sa hon mellan snyftningarna.

"Och nu ska vi tillbaka till Finland eller hur?" Sa han.

"Va nä... Nä det kan jag inte. Jag har ju skaffat liv här. Jag har en pojkvän och jag har VÄNNER!" Sa hon och backade bak mot Emelie och Josefine.

"Men... Men jag trodde att du vill bo med mig..." Sa han besviket.

"Det vill jag. Men jag vill bo med mamma också. Nu när hon har Meja kan jag inte lämna henne. Och jag gillar Sverige mer än Finland..." Sa hon.

"Snälla Isabelle..." Sa han.

"Nej. Du gjorde ditt val för snart ett år sen. Du kan inte komma tillbaka och tro att du har makt. Min vårdnadshavare är mamma. Du skrev själv på pappret. Ifall du nu så gärna vill bo med mig får du flytta hit igen." Sa Isabelle med tårar i ögonen.

"Nej jag kan inte... Peter..." Sa han men jag avbröt honom.

"Peter sitter inne." Sa jag och gick till Isabelle.

"Jaha okej... Vem är du förresten?" Frågade han.

"Isabelles pojkvän." Sa jag och kramade henne bakifrån.

"Jaha..." Sa han.

"JORMA?!" Utbrast Ann-Britt som kommit ut i trädgården.

"Kan alla gå in? Det här kommer inte sluta bra..." Sa Jorma.

Alla gjorde som han sa och gick in igen.

Isabelle brast ut i gråt när hon kom in. Hon sprang upp på sitt rum och försökte stänga dörren, men jag var snabbare och han öppna den. Direkt slängde hon sig på sängen.

"Kom här." Sa jag och höll om henne.

"Han kan inte låtsas vara död. Eller åtminstone få mig att tro att han är död... Och sen kan han fan inte komma tillbaka och tro att jag ska följa med till jävla Finland...." Sa hon och grät.

"Schh... Allt kommer ordna sig." Sa jag och kysste henne.

"Isabelle... Kan jag prata med dig?" Det var Kat som hade kommit in.

"Javisst." Sa hon och satte sig upp.

"Jag ber om ursäkt... Jag trodde att du ville träffa honom. Ifall jag visste att det skulle bli såhär skulle jag aldrig tagit hit honom..." Sa hon.

"Kat. Det är okej. Jag fattade det." Sa hon och log.

"Bra. Jag har saknat dig. Kom." Sa hon och kramade henne.

"Jag har saknat dig med." Sa hon.

"Jag tror Jorma åkte precis." Sa jag och tittade ut genom fönsret.

Isabelle reste sig hastigt och sprang ner för trappan.

~Isabelles perspektiv~

"Mamma har pappa åkt?" Frågade jag hastigt när jag kom ner.

Hon suckade högt och tittade på mig.

"Ja... Han åkte till hotellet. Jag vet inte hur han ska göra. Han säger att han ska tillbaka till Finland men det är inte helt säkert." Sa hon och tittade på mig.

"Jag hatar honom. Han är inte min pappa längre." Sa jag och gick upp igen till Kat och Felix.

"Jag måste sticka nu... Men vi ses någon annan gång"." Sa Kat och kramade om mig.

"Hejdå." Sa jag och fällde en tår.

Hon gick ut ur rummet och ner till dom andra för att säga hejdå.

"Det här var den värsta julen..." Sa jag och la mig ner i sängen.

"Nedå. Du har ju mig." Sa Felix och kysste mig.

Det övergick snabbt till hångel och Felix la sig ovanpå mig. Men vi blev avbrutna av Oscar.

"Oj jag kanske inte ska störa..." Sa han.

"Nä men nästa gång knacka..." Sa Felix surt.

"Så att du vet så åker vi hem nu. Ses på träningen." Sa han och stack.

"Fan..." Sa jag.

"Vadå?" Frågade Felix förvirrat.

"Ingen kan låta oss vara..." Sa jag.

"Jo. Men inte alltid." Skoja han.

"Kan vi inte bara sova nu?" Frågade jag.

"Jo. Det kan vi." Sa han och jag la mitt huvud mot hans bröst.

Ganska snabbt somnade jag.