Broken (swedish)

Broken del 3.

~Kat's perspektiv~

Några timmar senare efter att Isabelle hade fallit ihop på gatan satt vi utanför rummet där hon låg. Josefine och Emelie satt och kramade om varandra och Michaela satt bara och stirra framför sig. Själv satt jag och skakade. Jag var självklart jätteorolig.

"Är det du som är Katia Mosally?" Frågade en doktor som kom ut.

Vi hade sagt till att jag skulle få besked hur det var med henne först eftersom Ann-Britt inte var här än.

"Ja." Sa jag och ställde mig upp.

"Kom med här." Sa han och ledde mig in i rummet där Isabelle låg.

Hon hade massa slangar i sig och en respirator.

"Vad är det med henne?" Frågade jag förskräckt.

"Sätt dig ner så ska jag förklara." Sa han och nickade mot stolen som stod brevid sängen.

Jag gjorde som han sa och satte mig ner.

"Jo vi har upptäckt att... Att..." Sa han och suckade.

"Vad?!" Sa jag argt för att han inte sa något.

"Att Isabelle har cancer. Det epeleptiska anfallet som hon fick kan ha varit ett tecken. Vi vet inte vad för slags cancer men vi är helt säkra på att hon har cancer." Sa han.

Jag tittade chockat på honom och sen på Isabelle.

"Va nä det kan hon inte ha.. Men hur?" Sa jag chockat.

"Jag är hemskt ledsen." Sa han och la sin hand på mitt knä.

"Nej rör mig inte!" Sa jag argt och förtvivlat.

"Snälla du lugna ner dig." Sa han lugnt.

"Nej!" Sa jag och sprang ut ur rummet.

"Kat!" Sa Michaela när jag rusade förbi.

Jag ignorerade henne och fortsatte springa. Tårarna kom rinnandes ner för min kind. Argt torkade jag bort dom och sprang ut ur sjukhuset. Utanför snöade det och det var kallt. Jag sket i det och sjönk ner på en bänk utanför. Där lät jag alla tårar komma.

"Kat?" Sa en välkänd röst.

Jag tittade upp och såg Oscar komma mot mig. Bakom honom gick Ogge, Omar, Felix, Cecilia och Ann-Britt.

"Hur är det?" Frågade han och satte sig ner brevid mig.

"Isabelle... Hon... Hon har...." Snyftade jag men jag började gråta igen.

"Så ja. Kom vi går in där inne så får du berätta där istället." Sa han och ledde in mig.

"Var är dom andra?" Frågade Felix som nog var orolig.

"Där uppe. På andra våningen. Men Felix jag måste berätta något för dig. Ni andra kan gå upp sålänge så berättar Michaela." Sa jag och torkade bort tårarna.

"Kan jag stanna?" Sa Oscar.

Jag nickade till svar och snöt mig med en gammal näsduk som jag hade haft i fickan.

"Så vad är det?" Frågade Felix.

Vi satte oss ner i receptionen så jag kunde prata ordentligt.

"Jo dom hittade vad det är med Isabelle... Honharcancer..." Sa jag snabbt.

"Hon har vad?" Sa Felix förbryllat.

"Cancer..." Viskade jag.

Felix blev likblek och Oscar bara stirra på mig,

"Nä det kan hon inte. Nej du skojar. Snälla säg att du skojar." Sa han och tittade bedjande på mig.

Jag skakade på huvudet och brast ut i gråt igen.

"Faaaaan..." Sa han och gömde sitt huvud i sina händer.

"Felix kom vi går upp till henne så känns det bättre." Sa Oscar.

Felix reste sig upp snabbt och sprang upp. Vi följde efter honom och han rusade in där hon låg.

"Nej. Snälla nej..." Sa han och sjönk ner på knä när han såg henne.

~Isabelles koma perspektiv~

Jag kunde höra röster. En massa röster. Jag uppfattade ingenting först men sen insåg jag att jag låg i en säng någonstans.

"Hon har det. Inse! Hon har cancer!" Sa en okänd mansröst.

Jag hajade till. Cancer?

"Nej. Hon kan inte. Ni måste göra fler undersökningar..." Sa en bekant röst.

Det var Felix. Jag hörde att han grät.

"Nej vi är helt säkra. Hon får gå på cellgifter." Sa mansrösten igen.

"Kommer hon tappa håret?" Sa en bekant röst.

Jag gissade att det var Kat.

"Ja. Men hellre det än att hon dör eller hur?" Sa mansrösten igen.

Någon tog min hand. Först trodde jag det var Felix eller Kat men det var någon annan.

"Gumman..." Sa en kvinnoröst.

Mamma....

"Åh varför just du?" Sa hon och la sitt huvud på min hand.

Jag ville säga något, trösta henne. Vad som helst. Men min mun löd inte. Jag kunde inte ens öppna den.

"Om ni ursäktar måste ni gå. Besökstiden är slut. Men det finns rum ni kan sova i under natten ifall ni vill." Sa mansrösten.

"Ses imorgon gumman." Snyftade mamma och pussade mig i pannan.

Någon annan kom och pussade mig på kinden. Jag kände igen hans mjuka läppar. Det var Felix.