En sommar - Hov1

Ett - Den blomstertid nu kommer

Iris perspektiv

"Den blomstertid nu kommer..."

Alla sjungande röster ekar i kyrkan och jag har lust att hålla för öronen men Tuva håller redan i mina händer. Hon känner mig för bra.

Julia sjunger högst av alla, eller ja skriker kanske är ett bättre ordval. Jag och Tuva sneglar på varandra och bryter ut i gapskratt. Våran mentor Tina vänder sig om mot oss på bänken framför och ger oss båda varsin mördarblick. Vi blir tysta men när hon vänder sig tillbaka börjar vi skratta igen.

Orgeln slutar spela och dånar en stund innan det blir helt tyst. Prästen harklar sig innan han börjar prata.

"Åh sommaren, denna ljuvliga tid på året som vi alla längtat efter."

Han fortsätter babbla men jag stänger ute hans röst och drar lite i klänningen jag har på mig. Jag hade tänkt ha en annan, lite längre, men Tuva och Julia hade tvingat på mig en annan, som dessutom är i spets. Och det kliar, som fan.

Jag vänder mig om och söker med blicken bland alla föräldrar, syskon och andra släktingar innan jag ser Jack och Adrian. Jack står upp på bänken och Adrian sitter i pappas knä. När Jack får syn på mig ler han och vinkar.

"Iris! Kolla på mig Iris!" ropar han och gör en rolig dans. Nästan allas blickar vänds mot honom och pappa drar skamset ner honom på bänken. Jag skrattar bara, ger dom alla tre en slängkyss och vänder mig mot den tråkiga prästen igen.

"Den här sommaren kanske det är dags för förändring? Bryta alla dåliga vanor man har."

Precis när prästen säger det är jag på väg att pilla på mina nagelband, som redan är förstörda, så jag sänker sakta handen igen.

"Ärligt, varför måste vi ens lyssna på det här? Kan det inte räcka med att få betygen sen dra?" Suckar Tuva och lägger armarna i kors.

"Men vadå, det här är väl kul? Jag gillar prästen, han är snäll för..." börjar Julia men jag avbryter henne.

"Ja tack så mycket vi vet redan att du hade honom på konfirmationen."

Hon blir tyst och blänger på mig innan hon börjar skratta istället.

"Testa något nytt i år, ut och se världen, kanske kommer något hända som förändrar era liv och den ni är." Fortsätter prästen.

Tuva rycker på axlarna och himlar med ögonen. Jag sätter handen på pannan och Julia lyssnar fortfarande intresserat.

"Ja drömma kan man alltid göra." säger Tuva.

"Amen to that".

Utanför kyrkan är det fullt med folk. Folk springer runt och letar efter sina mentorer eller föräldrar och det är blommor, skratt och kamerablixtar överallt. Vi står redan med våran klass och våra mentorer och har gråtfest. Alla gråter, till och med vissa av killarna. Det här är liksom slutet på tre bäst år och ingen är speciellt tagg på gymnasiet. Mamma kom fram för ett tag sen och hängde blommor runt min hals och mormor står en bit bort och tar kort på mig.

"Lova och svär på allt att vi fortsätter ses efter sommaren!" Säger Kevin och alla nickar.

Mentorerna ropar upp oss en och en och vi går fram för att ta våra betyg. Efter en kvart kanske så är alla klara men ingen vill lämna än. Vi pratar en stund till och sedan går alla åt olika håll efter många kramar.

"Jag trodde aldrig det skulle kännas såhär hemskt att sluta nian." Säger Tuva och jag och Julia håller med.

"Nej eller hur, jag trodde det skulle kännas som en befrielse men det gör det inte, snarare tvärtom." Suckar jag och torkar bort mascara som blivit ut smetat under mina ögon när jag grät. Våra föräldrar har kommit fram till oss och kramar om oss.