En sommar - Hov1

Tjugonio - Det går bara inte

Noels perspektiv

Det känns som att jag går sönder. Eller nej låt mig omformulera mig, JAG går sönder.

Vem som helst på flera kilometers avstånd kan höra hela mitt inre knaka innan det med tusen smällar sprängs och resulterar i ingenting. Så känner jag mig. Som ingenting.

Mina fötter är fastfrusna i bryggan och jag känner vibrationerna i den när Iris vänder sig om och springer bort därifrån, bort från mig. Jag kan inte göra något annat att se henne springa bort mot skogen tills jag helt plötsligt inte ser henne mer.

"Noel."

Någon lägger en blöt hand på min arm och jag rycker till. Jag drar slutsatsen att det inte bara är min arm som är blöt när jag lyfter mina händer till mina kinder och känner hur fulla av tårar dom är.

"Shit. Vad hände?" frågar samma röst och jag vrider på huvudet för att möta Dantes förvirrade blick. Han rynkar på ögonbrynen och klämmer åt min arm en aning med sin hand. Han ser ut att precis kommit upp ur vattnet.

"Jag vet fan inte." säger jag och skrattar. Jag kan se på Dantes min att han precis som jag hör hur det klingar falskt.

Jag fortsätter skratta. Varför vet jag inte, men jag gör det. Skrattar tills skratten tillslut blir hackiga och korta och tillslut övergår i gråt.

Resten utav våra vänner har även dom kommit upp på land och kollar oroligt på mig. Ludde kliver fram mot mig med öppna armar och skakar på huvudet.

"Jävlar va trist mannen." säger han och lägger armarna hårt om mig.

Jag tänker först dra mig ur hans kram. Vad fan ska han krama mig för? Tycka synd om mig? Kan dom alla inte bara ge sig. Allt kanske är missförstått, Iris kommer snart komma springande tillbaka, kasta sig i min famn och mellan skratt få fram orden "jag skämtade bara, jag är kär i dig med Noel."

När jag själv inser att det aldrig kommer hända ger jag upp och lutar huvudet mot Ludwigs axel. Tårarna fortsätter rinna och jag hackar fram mer gråt.

Dante klappar mig på ryggen och Ludde kramar bara om mig. Alla är helt tysta, som att vi är på nån jävla begravning. Det är vi egentligen också, mitt hjärtas.

I flera veckor har jag försökt trycka undan känslorna, inte tänka på dom. Jag trodde att jag kunde kontrollera dom, se till att dom inte utvecklades.

När jag till slut accepterar dom och vågar berätta för henne, så känner hon inte samma sak.

Hon känner inte samma sak.

"Det var precis det här jag var rädd för." gråter jag mot Luddes axel och han mumlar något till svar. Jag kan inte urskilja orden och just nu bryr jag mig inte heller.

Ingenting betyder något längre.

Axels perspektiv

Det har varit tyst ett tag. Ingen pinsam eller stel tystnad, tvärt om. En behaglig skön tystnad.

Ljudet av musiken och våra vänners röster dog ut för en stund sedan och nu är det enda som hörs mina och Julias andetag.

Julia ligger i min famn, under täcket. Jag har min arm om henne och stryker henne på axeln. Hon ligger med ena kinden mot mitt bröst och jag kan känna varje andetag hon tar. Dom är lugna och gör mig avslappnad. Jag vet inte om hon ens är vaken, jag tror det.

"Va tyst det blev." viskar hon plötsligt och jag kollar ner på henne. Hon kryper närmare mig och jag ler.

"Jag låg precis och tänkte på det. Nästan för tyst." säger jag med ett lågt skratt och Julia lämnar en lätt kyss mot min bröstkorg.